8. apr, 2013

Spårhunden Zack

Ett spår fick Zack gå när han var 4 månader, liten plutt vill säga, då var han noggrann och tog tid på sig. Och gjorde ett fint arbete fram till slutmålet för att vara den allra första gången! Därefter nån månad senare fick han gå ett till spår men då var det för mycket annat smaskigt i marken som upptog hans intresse, så det blev aldrig något spårande. Men eftersom jag aldrig berättade för honom att vi skulle spåra, så omvandlas spåret till en vanlig skogsprommis istället. Så det var ju ingen skada skedd. Han förstod aldrig att det blev tokigt, vilket jag heller inte berättade för honom. Därefter kom vintern och en massa annat som upptog tiden, så spårandet har fått vänta till NU. Men nu är vi i full färd med att spåra med Zack, som den senaste veckan fått sex spår innanför västen. Och han gör det bra! Han får selen på sig inför spårandet och kopplade redan andra/tredje gången var det var fråga om när selen åker på, jätteroligt att se! Han visar ett intresse för att spåra, dvs spåret verkar lite självbelönande i sig självt för Zack. Han kan notera ett delmål, men har inte riktigt tid att njuta av belöningen, utan vill spåra vidare för att se vad som komma skall. Han skjuter inte upp huvudet så jätteofta, men emellanåt, och nosen arbetar allt från närmast spåret till ca en decimeter ovanför spåret/marken. Jag ska lägga ner lite köttbullar i spåret så att vi får ner nosen ännu närmre marken. Lika bra att vara lite petig från början…