24. maj, 2013

En galning

I helgen nu är det en massa icke hundrelaterade roligheter (finns faktiskt sådana). Med anledning av det får Zack vara på uppfödarens pensionat hela helgen. Igår tog husse sin vana trogen en kvällsprommis ändå, utan Zack. Vanan sitter där och kroppen behöver röra på sig även fast inte Zack är hemma.

Jag är med facit i hand väldigt glad över att inte Zack eller matte var med.

Det kom nämligen fram en påverkad obehaglig man i 40-årsåldern till mig, som gång på gång började tala om för mig på engelska att han ville sig mig död. En vilt främmande person som jag aldrig varit i kontakt med. Jag råkade befinna mig på fel plats vid fel tidpunkt. Tack vare en av de parkerade bilarna på gatan kunde jag hålla mig på en billängds avstånd från honom hela tiden medan han försökte komma fram till mig. Så vi gick runt bilen hela tiden medan han sa att han ville se mig död. Jag varken sa eller gjorde något mer än att förflytta mig runt bilen i takt med att den främmande mannen förflyttade sig runt bilen. Jag har aldrig slagits i hela mitt liv, och hade inga planer på att göra det nu heller, även om tanken for igenom mitt huvud att jag kanske skulle bli tvungen till det? Mobilen låg hemma på laddning, varför jag inte kunde slå en pling till polisen. De boende i fastigheten öppnade och stängde fönster medan vi gick runt bilen. Hur skulle jag ta mig ur detta började jag tänka på. Jag både löptränar och styrketränar, och bedömde chansen som god att springa ifrån mannen. Men det vore ändå lite riskabelt, och det hade inte varit nån trevlig upplevelse. Men skulle jag bli tvungen till det så var det ju inte så mycket att välja på.

Efter en stund insåg mannen att han inte skulle komma åt mig varpå han gick över till sin sida av gatan/trottoaren, men han släppte mig inte ur sitt blickfång. Jag fortsatte min promenad ditåt jag skulle, dvs hemåt. Han fortsatte att promenera parallellt med mig på den andra sidan av gatan, mellan oss hade vi vägbanan för bilar som låg tom den här tiden på dygnet. Klockan var nu ca 00.00. Han höll koll på mig på ett sätt som fick mig att tro att han skulle söka upp mig så snart jag inte längre kunde ta skydd bakom någon av alla de bilar som stod parkerade längs med gatan. En korsning närmade sig där den inte stod några bilar parkerade längre. Vad som skulle hända då visste jag inte? Då skulle vi nog på nytt fastna och gå runt den sista bilen som stod parkerad. Hur länge skulle detta pågå var en tanke som for igenom huvudet. Precis strax före korsningen som vi närmade oss låg en ”byggbarack” på galningens sida där byggarbetare håller till dagtid för att fika, äta lunch och byta om kanske? Precis när galningen försvann in bakom byggbaracken slog tanken mig ”Ah, jag hukar mig ner och gömmer mig bakom en av bilarna”, tänkt och gjort så satt jag på huk bakom en av bilarna medan galningen började spana åt alla möjliga håll för att klura ut var jag tog vägen. Han stannade till, vände sig om, fortsatte framåt, stannade till och blev lite förundrad över hur snabbt jag hade lyckats försvinna. Han hade ju bara tappat mig med blicken under några sekunder verkade han tänka. Själv satt jag på huk bakom en fin och ny kombibil och iakttog den förvirrade och aggressive mannen, och undrade fortfarande vad han hade för planer med mig? Hur var han konstruerad beträffande tålamod, intelligens och skärpa / aggressivitet? Hur skulle han hantera att jag plötsligt var borta ur hans synfält? Skulle han förstå att jag knappast hade kunnat springa min väg, och istället gömt mig? Och därmed börja söka efter mig bakom bilarna? Tack och lov verkade den enda tanken hos mannen vara att jag hade lyckats springa bortåt åt samma håll som jag promenerade några sekunder tidigare. Det verkade få mannen att tro att jag inte längre fanns inom räckhåll för honom. Han avvek in till vänster i korsningen som vi hunnit fram till och försvann sen bortåt i riktning mot en jättestor och befolkad gata på Söder. Jag vågar inte tänka på vad han kan ha ställt till med, eller utsatt andra människor för längs sin väg… suck. Jag tog med lätta och försiktiga fotsteg mig åt det andra hållet och sen hem. Det blev en lite längre prommis än vad jag tänkt mig. Jag kan inte nog poängtera hur lättad jag är över att varken matte eller Zack var med om detta. För då vet jag inte hur det hade slutat…