23. aug, 2013

Ack Zack stack

För ett antal dagar sedan var vi på vår vanliga skogsprommis ute i Tyresta, strax efter 20.00. Zack var lycklig över att springa lös. Jag hade gett honom frikommandot och han tog för sig av ängen, och in i skogen och sen var han borta. Hmmm tänkte jag. Jag hann aldrig kommunicera med honom så han bröt inte mot nåt jag sagt direkt mer än att då dra iväg från mig, vilket kan vara nog så jobbigt och komplicerat och illavarslande. Jag stod kvar en stund och funderade på hur jag skulle hantera det som precis inträffat. Zack drog till skogs, det började bli ordentlig kväll, in i skogen bland vildsvin mm. Jag blev både orolig och irriterad på honom. Jag beslutade mig för att gå bort från där han såg mig senast. Jag kom fram till att jag skulle sätta mig ner på en plats där han inte såg mig, när (om?) han skulle komma tillbaka, förrutsatt att han nu skulle komma tillbaka samma väg som han sprang in i skogen. Jag hittade en skön stubbe som jag satte mig ner på och började pilla lite på mobilen, men framförallt njöt jag av lugnet i skogen som verkligen var påtagligt. 5 minuter hade gått, och ingen Zack i syne. Tanken slog mig, tänk om han springer bort sig i skogen och inte hittar tillbaka? Jag blev lite rädd och började verkligen sakna honom och tycka synd om honom. 10 minuter hade nu gått. Plötsligt bröt nåt slags skrik ut, tanken for genast till att jämföra det med Zacks läte. Jag pustade ut när jag snabbt hörde att det var nån fågel eller annat djur som lät högt och gällt samt lite konstigt. Djurens värld kan ju vara grym tänkte jag, undrade just om det var nåt djur som for illa pga nåt annat större och hungrigt djur? 15 minuter hade gått, och nu var det inte alls roligt, och ändå är ju denna tid ingenting i jämförelse med hundar som verkligen springer bort sig. Det började lite smått att mörkna, och vildsvinen blir ju mer aktiva då, och de är ju inte att leka med för en stackars ensam hund. Oron blev inte bättre. Tänk om jag får sitta här till det blir natt? 20 minuter hade precis gått, då jag såg en brun geleklump, ganska stor sådan, ta sig ner från skogen till diket nära ängen, ca 150 meter bort från mig. Och det var som ett rosa snöre som hängde ner vid honom, vid en närmare granskning var det Zacks tunga som visade upp hela sig. Han var trött, orkade inte röra sig så fort, men sprang ändå till platsen för där jag hade varit senast. Jag satt lugnt kvar, jag ville ge honom lite bitter eftersmak – lämnar man husse/flocken, så får man ta konsekvenserna. Det är inte säkert att husse står kvar och väntar, det kan ha hänt saker som medfört att han fått flytta på sig. Zack sprang förbi skogsdelen jag satt i, bort mot bilen, där inte husse heller var. Precis innan det såg jag hur Zack stod och funderade och tittade åt alla håll för att söka mig med blicken utan att se mig, innan han begav sig mot bilen. Här nånstans började jag gå lugnt mot bilen, då jag hör en massa rasslande i buskarna framför mig, det är Zack som återvänt mot platsen där han såg mig senast. Och efter en stund såg han mig. Hmmmm – hur ska man/bör man reagera nu, i det här läget? Det är många känslor som har farit genom huvudet. Att skälla ut Zack kändes inte aktuellt, tror inte att han hade kopplat ihop det på rätt sätt. Det jag valde mellan var att ömka (”ihjäl”) honom eller bara vara riktigt hal och ignorerande. Jag valde det sistnämnda och tittade inte ens på honom när han kom till mig. Jag gick i min egen takt, utan att bry mig om honom, och han lomade sakta och väldigt trött en bit bakom mig, i mina fotspår. Jag fortsatte att gå mot bilen, fortfarande utan att ta kontakt med honom. Väl framme vid bilen hade Zack piggat på sig lite och tog kontakt med mig utan att jag bemödade att bry mig om det. Känslokallt av mig, men det var ett medvetet val för att upprättahålla den (som jag hoppas och tror i alla fall?) bittra eftersmaken, sen gick jag till bakluckan och på ett tyst lite bestämt sätt fick hoppa in där bak. Man hamnar ju i en konflikt själv där, när man egentligen bara vill krama om sin hund, och tvärtemot tvingas spela hal och kall. Men det handlar ju mycket om att vara konsekvent, för att få ett bra resultat på sikt, och det har man inget val. Tänker man så känns det bättre. Nån dag efter detta inträffade samma sak, Zack drog iväg på en egen liten rutt i skogen, bort från ängen vi var på. Då skyndade jag mig in i skogen på den andra sidan ängen, där jag satte mig på nån gammal trädstam som inte hållt för väder och vind och bidade min tid i väntan på att Zack skulle uppenbara sig i skogsbrynet på andra sidan om ängen. Denna gång var han ”bara” borta i 5 minuter, och när jag såg honom komma letandes efter mig, så smög jag ner på ängen så att han skulle se mig utan att jag tittade på honom. När han sen började närma sig mig ömkade jag honom väldigt mycket och frågade honom hur han klarat sig såååå länge i skogen själv utan mig, staaaackars lilla vovve förmedlade jag till honom. Igår var vi återigen på samma plats, och Zack hade en väldig koll på, allt gick jättebra. Men om det har med hans nyvunna erfarenheter att göra eller inte, det vet jag ju inte. Fortsättning följer, sista ordet är nog inte sagt eller skrivet om detta misstänker.