2. sep, 2013

"Älgjakt" och tokigt beslut av husse

Igår morse vid 08.50 var vi ut på morronprommisen som vi brukar. Vi var ute på landet, och gick i skogen och närmade oss havsviken och den vass som ligger mellan promenadstråket och vattnet. Vädret var fint, jag var lite nyvaken, Zack var desto piggare, och han gick lös en liten bit framför mig. Plötsligt 10 – 15 meter framför oss börjar det braka och knaka, och ljudet av nåt stort som rör sig hördes en bit framför oss. Jag såg då fortfarande ingenting pga den höga vassen och nåt träd som var i vägen. Men jag misstänkte att vi just väckt en eller flera älgar. Plötsligt hörde vi ljudet av att de börjar röra på sig. Tanken slog mig då, undrar vilken väg de tar? Bort längs med den riktning vi var på väg åt, eller emot oss? Plötsligt ser jag en älg som har rest sig och börjar promenera bort från oss, och hör samtidigt ljudet av en eller två älgar till som reser sig. Zack är lös som sagt och hör detta ljud, och börjar intressera sig ordentligt. Han far fram halvvägs till älgarna för att kolla läget, med hög svans och lite ragg, och lite uppblåst så. Undrar om han inte buffade lite också, han var både lite intresserad, hotfull/vaktig och störd över älgarnas närvaro (utan att veta vad en älg är för något). Jag kallade in Zack som kom in vid min sida. Zack sinnesstämning var inte sådär lugn och samlad direkt, utan att han var på tårna och ville ha ett frikommando för att undersöka älgarna vidare. Så han stod vid väldigt förväntansfull, så förväntasfull att han inte riktigt kunde hejda sig, hans ben bar honom snabbt framåt halvvägs till älgarna igen, där han nyss var. Jag kallade in honom på nytt och behöll lugnet. Zack kom in vid min sida, men fortfarande väldigt förväntansfull Jag var lugn och samlad, hade Zack vid min sida lös. Så lät jag det vara en liten stund tills det att älgarna sprungit iväg en bra bit utom synhåll för Zack och mig. Det var tre stycken totalt, en stor och en liten och den tredje såg jag inte storleken på. Jag gick här emot en princip jag annars brukar ha, att Zack ska vara lugn och samlad om han visar tendens till upphetsning, innan vi går vidare, så att han är någorlunda i rätt sinnesstämning. Är det lydnadsträning så vill jag ju ha honom lite peppad, men annars normalt i vardagen eller skogen, så skall han ju vara lugn och samlad om möjligt, vilket jag alltid strävar efter. Och här gjorde jag nu ett misstag, jag var lugn men tänkte mig inte riktigt för ordentligt. Jag gav Zack frikommandot, som i detta fall löd: ”Nu går vi!” Och vips så var han älgarna på spåren i 180-knyck, korkat så klart, jag skulle ha samlat ihop honom och lugnat ner honom innan vi gick vidare. Även om han var relativt cool, så borde jag ha förstått att detta kunde ske. Korkat. Jag borde ha förstått bättre. Suck. Men det har gått så bra i skogen med Zack senaste tiden, så jag har nog blivit lite bortskämd med att det funkar och att han lyssnar. Så här fick husse sig en läxa, vilket var bra. Så Zack drog iväg efter älgarna strax före nio på morronen. Jag fortsatte lugnt min prommis framåt samma väg som Zack hade dragit. Och kom fram till ett vägskäl där jag ställde mig en stund och väntade, plötsligt hörde jag två hundskall sammanlagt, ett från Zack och ett från en annan hund. Läskigt. Men jag blev lite lugnare när skallen snabbt upphörde, en minut senare dök Zack upp bakom mig i den skog där vi var när han drog. Jag tror han sökte sig dit för att hitta mig, och för att han kändes sig trygg där vi brukar vara. Så jag gick tillbaka till den skogen och såg honom springa uppe på toppen av det berg som tillhör den skogen, och satte mig en bit ner i skogen nära vattnet på en stubbe i väntan på att han skulle hitta mig. Och efter en kort stund hittade han mig. Och här hamnar man i ett intressant läge vad gäller kommunikation, fostran och relation gentemot hunden. Jag hade gett Zack mitt frikommando, så att han lämnade mig var inget konstigt, det var ju helt rätt gjort. Däremot att sticka ifrån mig och lämna mig helt utom synhåll och inte bry sig om var vi skulle gå, och dessutom spåra älg var inget jag hade bett honom om. Så när han hittade mig så sa jag inget, eller gjorde inget mer än att jag tog honom i halsbandet och ledde honom genom skogen till bilen, helt tyst, utan ett enda ljud från mig. Jag var inte ens arg, bara lugn och samlad på att Zack nu skulle få vara i bilen en stund. Vilket dessutom var passande eftersom att vi skulle lämna landet under förmiddagen för vår hemfärd till stan. Efter att vi packat ihop oss kunde jag inte låta bli att ta ut Zack på en ny lösprommis tillbaka till ”brottsplatsen” och allt gick bra, han hade bra koll på, han kollade faktiskt lite oroligt när han stack framför mig en bit, som om ”är detta ok?” och han kom dessutom när jag ropade. Det kändes bra efter det som hänt. Fortsättning följer!