12. sep, 2013

En hunds utveckling är spännande

För drygt en vecka märktes det på vissa av Zacks beteenden hur de hade förstärkts. Han tog för sig lite mer gentemot oss (husse/matte), han blåste upp sig och for iväg mot ekorren på landet i stil med ”försvinn härifrån!” osv. Den här utvecklingen är intressant att följa hos ens hund, ibland plötsligt är det precis som att hunden tuffat till sig lite extra, ”injicerats” med ytterligare hormoner, eller mod, vakt- och jaktinstinkter. Det kommer och går i perioder, sen kan ens hund ligga kvar på samma plan/läge ett tag för att sen ta ytterligare ett kliv uppåt i utvecklingskurvan. Och så här håller det väl på fram till 2-3 års åldern antar jag. Man pratar ju om ettårstrots (könsmognaden för stora hundar) och sen den mentala mognaden runt 18-20 månader, då hunden kan ta för sig av omgivningen lite mer och bli lite uppstudsig hemma i familjen. Och att det däremellan dessa två perioder skall vara en bra period för träning, aktiviteter och samarbete. Och där känns det som att Zack befinner sig just nu, i en ganska bra period. Även om han ibland kommer in i små ”skov” som är övergående. Vi håller fast vid vårat tänk angående Zacks fostran och kör på som vi gjort sedan han var valp, och än så länge rullar det på bra. Zack är en snäll och lättsam individ som ofta finner sig i det vi vill utan större diskussion vilket underlättar. Men han är fortfarande en dobbishane som utvecklas och som har sin egen vilja och idéer för sig emellanåt, precis som det ska vara i den ålder han befinner sig. En liten incident med älgarna på landet inträffade ju för 1,5 vecka sedan. Och Zack har tuffat till sig lite, helt klart, den senaste tiden. Detta fick jag erfara i tisdagskväll när vi var ut till skogen. Då hade Zack varit på Vita Husets pensionat över helgen och haft det bra, och han och jag hade varit ifrån varandra, samt att det i måndags blev lite lugnt med aktivering. Så när vi i tisdagskväll kom ut till skogen, så var det en laddad Zack som var ute, som hade lite extra spring i benen. Det började bra och som vanligt. Sen inträffade det, som hände för flera månader sedan men som jag sen fått bukt med, men nu var vi tillbaka till ruta 1. Jag stannar till litegrann med Zack lös bredvid mig eftersom vi en bit fram har två älgar som står och käkar ca 150 meter bort. Det brukar gå bra i skogen i liknande situationer, men som sagt, Zack har utvecklats och nu får vi tänka om. Det som inträffade nu var att Zack drog iväg mot älgarna i 180-knyck!! Han hade slagit dövörat till heeeelt och hållet, det var en helt ny Zack som jag knappt sett förrut. Det som händer är att han jagar upp älgarna i skogen och är borta en kort stund i skogen. Därefter kommer han ner, och vid de få liknande situationer som uppstått tidigare så har han alltid kommit direkt till mig. Men nu drar han iväg åt ett annat håll, och jag får för första gången inte tag på Zack direkt. Har aldrig inträffat att jag behövt jaga honom. Hmmm här får vi nu tänka till. Jag hade sedan tidigare börjat en kontrollerad och lite arg utskällning av honom, för att störa honom i hans egna små rundor när han sprang en bit bort från mig. Och kort därefter kommer han till mig. Då kopplade jag honom och gick till närmsta träd och band upp honom, och ställde mig 10 meter bort för att frysa ut honom lite. Han skällde inte under tiden men var lite orolig över husses tilltag att lämna honom så. Efter en stund när han var lugn gick jag tillbaka, och blev nästan knockad av hans nos mot min nos. Då backade jag direkt tills han lugnat sig. Samma sak inträffade nån gång till, först när han var lite lugnare ”på ytan” gick jag tillbaka och en gosig återförening skedde, husse ömkade nog lite också för att förstärka ”straffet” lite. Sen fick Zack vara lös och allt gick jättebra på den resterande prommisen. Men helt klart är att det är en ny Zack som vi har att handskas med, en mer tuffare och självständig individ än tidigare, med ålderns rätt. Men detta ska vi försöka ändra på. Fortsättning följer!