22. nov, 2013

Från en hård dobbis till en mjuk!

Hård hund:

Med en hård hund menar jag en hund som inte så lätt lagrar minnesbilder generellt sett. Alla hundar lagrar väl information som är jätteviktig, som har med deras överlevnad att gälla, ex jakt, tikar som löper, rädslor mm. Men annan information där emellan som kanske är viktig för hundägaren att hunden lagrar, men som hunden inte anser är viktig, lagrar inte en hård hund så lätt. Detta får ju påverkan i vardagen och i tävlingslydnadssammanhang, hunden är helt enkelt svår att fostra eftersom mycket av det den upplever, som husse/matte säger till den rinner av den så att säga, lite ”som att hälla vatten på gås” kanske man kan säga. Detta får till följd att den inte tar åt sig av det husse/matte säger, såvida de inte är väldigt tydliga i sin kommunikation.


Mjuk hund:

Med en mjuk hund menar jag en hund som (tvärtemot en hård hund) lätt lagrar minnesbilder. Den är lättare att fostra eftersom den lättare tar till sig minnesbilder av sånt som händer och sker i omgivningen eller som husse/matte gör och säger.


Husse funderar:

En intressant sak jag funderar på, mot bakgrund av historien om Rocky nedan, är den hundförare man blir av att ha ägt en hård hund tidigare. Hur påverkar detta ens nästa hundägande och hund? Zack i det här fallet. Är det lätt att man blir för auktoritär eftersom sättet att hantera hund på sen många år är inställt på att hantera en hård hund? Just när man går från en hård dobbis till en mjuk, som jag tycker att Zack är. Har jag ”tagit” Zack för hårt? Poängteras bör att jag inte pratar om ojusta metoder nu, utan om det regelverk man satt upp för sin hund och sitt hundägande, har det varit för tajt tilltaget? I vardagen kan jag känna att jag lagt en, som jag anser, lagom nivå av regelverk som handlar mycket om att styra Zack helt enkelt, vi har än så länge knappt behövt fostrat honom ute i vardagen (men det kanske kommer snart?). Bortsett från ”jaktinstinkiten” då, som vi har att jobba med. Inomhus har vi behövt fostra honom en del. Men sammantaget att man fostrar, styr och hämmar hundens handlingsförmåga i vardagliga situationer, spiller det lätt över på tävlingslydnaden också? Detta är ju en hårfin gräns, och en fingertoppskänsla som krävs när man har en mjuk hund, att kunna ha bra allmänlydnad på sin hund, utan att hunden känner sig för ”tryckt” i tävlingslydnaden, som ju tvärtom lite generellt ska vara lättsam och skitkul!! Jag försöker ha roligt och lätta upp Zack i tävlingslydnadsträningen, och jag tycker att han kommer mer och mer, han är ju inte så gammal än.  Poängteras bör också att jag inte haft så mycket regler i tävlingslydnadsträningen, i den träningen är det i stort sett bara positiv förstärkning som gäller. Det är väl bra att vara medveten om detta, så får man göra så gott man kan utifrån sina förutsättningar. Vi jobbar på helt enkelt, med vår underbare Zack!!


Historien om Rocky:

Från att ha levt med Rocky, vår första dobbis (och hund), och en väldigt energisk sådan i 10 år, som präglat en i upplevelser och erfarenheter om hur det är att ha hund, och berikat ens liv, till att äga och ha sin andra dobbis, 10 år senare, påverkar en som hundägare och förare. Det är en stor skillnad i förutsättningar inför den första dobbisen till den andra dobbisen. (Förutsatt att man inte köper två hundar på en och samma gång vill säga.) Det spelar givetvis roll hur man tar till vara på åren med ens första hund, ju mer tid man ägnar åt sin hund desto mer kunskaper och erfarenheter får man. Och ju fler misstag man gör, desto mer lär man sig av det också. Jag tror jag gjorde de flesta misstag man kan med Rocky, vilket man lär sig otroligt mycket av, och man aktar sig för att göra om dessa misstag. Arv och miljö spelar roll för hur hunden blir som individ, enligt forskare tror jag miljön spelar mycket större roll än arvet, dvs den fostran, grund och relation man lägger för ens hund till en början men även fortsättningsvis också. Även om inte hunden enbart påverkas genom den miljö man erbjuder den. Ett bra exempel på detta är tydligen rädslor, som nedärvs i en hög grad hos avkomman, och som därmed kan vara svår eller arbetssam att påverka. Rocky var lite av ett kärnkraftverk både i vardagen och på tävlingsplan, och i det mesta han företog sig. Han backade aldrig för nånting, han var utåtriktad och modig. Men även rädd i vissa situationer. Men det var alltid framåt som gällde (hög kamplust och mycket dådkraft). Han var en livlig hund med låga trösklar till omvärldens alla lockelser som t ex barn, fotbollsspelande människor, människor överlag, skateboards, joggare, andra hundar och djur mm mm, allt fanns där och till för honom. Han hade nog fungerat bra som tjänstehund. Det var dessutom en del skärpa (aggressivitet) i honom, som han kunde ta till för att öka avståndet till sådant som han upplevde som hotfullt. Tyvärr hade han lärt sig att de lönade sig i alltför många situationer. Rocky svaga sida var även passivitet eller aktivitet kanske man ska säga – han hade inte fått lära sig att ta det lugnt sedan han var liten. Husses fel. Dessutom hade han fel på hormonproduktionen / sköldkörteln, vilket jag tror påverkade honom negativt i vissa avseenden också. Det gjorde inte saken enklare. Och det är alltid svårt att veta hur sköldkörtelrelaterade sjukdomar påverkar ens hund. Och det tog lång tid (nåt år) innan veterinärerna kunde ställa en diagnos på honom. De kliade sig länge och väl på huvudet och undrade vad som orsakade hans symptom. De trodde inte till en början på att blodprovet visade rätt resultat, eftersom det inte gick ihop med hur han betedde sig och såg ut. Han var alltså pigg, glad och i rätt hull. Medan en hund med hans värden borde vara slö och fet. Detta medförde att han inte fick medicin för sina problem i tid, eftersom inte veterinärerna kunde ställa en diagnos förrän efter lång tid. Det var nog inte så bra, och jag tror att vissa beteenden kom av detta eller förstärktes i vart fall under tiden han var sjuk och utan medicin. Rocky i vardagen var inte alltid en lätt eller rolig uppgift. ”Det ska vara roligt att ha hund” sa en av de mest kunniga personerna jag känner inom hundvärlden, som jag har lärt mig mycket av. Denna person tyckte kanske att vi skulle överväga att ta bort Rocky i förtid eftersom han inte var någon ”dussinhund” som utan vidare underkastade sig regler. Det fanns dock inte som alternativ i vår värld, att ta bort honom. Det hade inneburit att vi som bar ansvaret för honom, jag till största del, skulle lasta honom, för mina egna misstag och okunskaper. Det alternativet ”fanns inte på kartan”. Till saken hör också att det med en sån skarp hund underlättar om man kommer rätt på det från början, vilket inte vi gjorde av flera orsaker. En var okunskap och en annan för lite erfarenhet för att nämna nåt. Men ingen förskyllan på Rocky, ser man det svart och vit, så låg allt ansvar på husse. Husse hade dessutom för bråttom till tävlingsplanen, vilket medförde en massa slarv i allmänlydnaden och relationen. Däremot kom vi ut och tävlade i lägsta lydnadsklassen, vilket vi var nöjda med utifrån de förutsättningar vi hade. De flesta momenten gick också bra utom den så viktiga (och ledarskapsavslöjande?) platsliggningen med hög koefficient i poängbedömningen. Hela denna ”resa” med vår älskvärda Rocky har förutom en massa intressanta erfarenheter även skapat ett stort intresse för hundar och dobbisar, som ligger oss varmt om hjärtat. Detta fick husse att gå en del egna kurser och utbildningar för att begripa allt som har med relationen till hunden lite mer. Det medförde  ett intresse för att ”grunda” en hund rätt, och då menar jag att bygga upp relationen till sin hund på rätt sätt, med rätt byggstenar. Så att förutsättningarna blir goda att kunna ha en hund i vardagen, som trots allt ett hundägande till allra största del består av. Kortfattat en god allmänlydnad och relation till hunden. Med Rocky var det vid det här laget lite försent att ”grunda” honom rätt, men vi lyckades med mycket vilja och energi att få hela situationen/ägandet att fungera skapligt, och bättre och bättre med åren, i takt med att erfarenheten och kunskaperna ökade. Sen är det ju så att ju mer man lär sig, desto mer förstår man hur lite man i själva verket kan, detta blir emellanåt som en liten konflikt inom en som hundägare. Men man känner sig i alla fall lite mer bekväm i sitt hundägande ju mer man lär sig, och det blir ju bara roligare ju mer man lär sig hela tiden. Och det är ju hur kul som helst att det finns hur mycket som helst kvar att lära. Ödmjukhet är det som gäller hela tiden.