26. nov, 2013

Inte mer än människa och hund

I lördags gick vi fridfullt i skogen med Zack lös i lina, i ett jättefint och lugnt område nära en begravningsplats. Plötsligt hör jag ljud från uppspelta barn en bit bort, som man ju hör ibland, inget konstigt. Men som hundägare är det ju bra att ha lite koll på omgivningen för ens hunds skull, så jag tänkte försöka lokalisera var de var nånstans och om de var på väg emot oss? Hundar verkar leva mycket i förväntningarnas och vanornas värld. Det som hunden inte förväntar sig kan ju därför bli en mer eller mindre konstig upplevelse. I stan kan det ju dyka upp mycket konstigt, men i stan är inte det så konstigt. (Om man nu tänker sig en stadsvan hund.) Men tar du nåt av det där konstiga och placerar ut det i skogen, så kan det ju bli jättekonstigt för hunden. Kort sammanfattat, det hunden inte alls förväntar sig kan den reagera för, sen reagerar ju hundar olika på saker och ting. En bra jämförelse är ju mentalbeskrivning och mentaltest för hund. Omvänt är det också roligt att iaktta sånt som hunden erfarit, t ex om det vid nåt tillfälle gått en katt på ett ställe, så är det som att hunden förväntar sig att en katt skall komma och gå där varje gång man går förbi samma ställe. Men det är väl sån inlärning som sitter i generna hos hunden, som hade varit viktigt för hunden att komma ihåg om den levt ute i det vilda. Detta gör väl att situationer där hunden blivit rädd, sett nåt vilt, känt nån löptik eller liknande, sånt som i förlängningen anspelar på hundens möjligheter att överleva och fortplanta sig, väldigt lätt lärs in för hunden. Den kommer ihåg såna situationer och just platserna för det inträffade. I vart fall på denna promenad i lördags, så hördes det uppspelta barn som jag försökte lokalisera, varpå jag direkt fick se dem i full färd emot oss på sina mountainbikes på den lilla grusväg vi gick på i riktning emot ungarna. Vid hade tack och lov precis gått upp på en liten mossig kulle bredvid grusvägen, när de mountainbike burna barnen kom farandes nån meter bredvid Zack. Här hamnade jag i en svår situation upplevde jag, där jag hann tänka mycket. Zack har fått erfara jättemånga situationer där vi bara låtit Zack stå och titta på det som händer i slakt koppel, utan att påkalla hans intresse. Och i stan händer det mycket. Tanken med det är att han i lugn och ro utan orossignaler från mig skall få iakttaga och se att det som passerar oss inte är nåt farligt, att man inte behöver varken fly eller göra nåt åt det. Det finns där, kommer och går. Pallar han inte med nån upplevelse så är han alla dagar i veckan välkommen in till min sida, där jag alltid finns. Men det är väldigt sällan han kommer, han står i princip alltid kvar och tittar på det som rör sig utan nån ansatts till att varken backa eller gå framåt (vilket kopplet i stan tvingar honom till), är han lös går han gärna fram till saker och ting för att undersöka det. Till människor går han oftast bara fram om jag riktar ett intresse mot människan ifråga, antingen via mitt kroppsspråk eller med rösten. Zack var i lördags ute i kopplets fulla längd, och i och med att han varit inne i en liten svajjig och mindre trygg period, så fanns det risk för att han skulle reagera på dessa barn som nu var på väg emot oss. Teoretiskt fanns det risk för att Zack skulle skygga lite och gå åt sidan, och därmed ut i grusvägen precis i ungarnas riktning. Och med den hastighet de hade, hade det verkligen blivit pannkaka av allting, ungarna hade flygit av sina hojjar och i värsta fall krockat med Zack, med risk för både fysiska och mentala men. Jag hade inte i detta läge kyla nog att bara låta Zack stå kvar och titta på det som hände, vilket jag brukar ha. Så jag valde att kalla in honom, vilket jag fick göra två gånger innan han kom. Han kände på sig att det var ett skarpt läge. Så inkallningen blev sådär, Zack kom medan ungarna for förbi i världens fart. Men jag gjorde absolut ingen grej av det efteråt,  vi stod kvar kort innan vi lugnt gick vidare. Men jag kan ändå undra hur Zack tog den där upplevelsen, petig som jag är… Men så där är det ju, det händer och kommer att hända saker i vardagen, som inte alltid blir som man vill. Med facit i hand så hade Zack bara stått kvar och tittat på ungarna som for förbi, som han brukar göra. Min inkallning var helt onödig, och den medförde inget positivt till händelsen, den skapade eventuellt bara förvirring och lite osäkerhet hos Zack tyvärr. Men man är inte mer än människa och hund, så att säga, inga robotar tyvärr, vilket man skulle önska i enstaka situationer…