13. dec, 2013

Ilsket hundmöte

Igår stod vi på en asfalterad gångväg, mitt i stan, där det hela tiden passerar hundar med mattar/hussar. Gångvägen är väl ca 2,5 meter bred, och vi stod i den ena delen/filen så att säga, still och bara tittade. Jag försöker ibland att bara stanna till och titta på allt som händer och sker samt kommer och går. Bakom oss kom en argsint hund gåendes hörde jag medan jag stod med ryggen vänd mot detta ekipage som närmade sig oss. Man hinner ju tänka en del i såna situationer. Jag hörde hur den skällde, bjäbbade och lät. Samtidigt hörde jag hur hundens matte började ”jobba” lite på sin hund, och det blev väl varken bättre eller sämre av det, som det ju kan bli när hundar går igång och man inte lyckas korrigera dem i tid. Ju längre in i (hanhunds?) ilskan de kommer, eller vad de nu gäller/fokuserar på, desto svårare är det ju att bryta deras beteende. ”Tar man” hunden direkt är ju chansen mycket större att lyckas bryta den i sitt beteende, innan den blir lite blockerad och/eller okommunicerbar. Då är det ju som regel kört, då krävs det större och mer besvärliga medel. Och det blir ju inte så bra av att börja bråka med en hund fysiskt som inte är närvarande heller. Och det här kan ju lätt bli en ovana för vissa hundar, när man kommer fel på det, jag vet det av egen erfarenhet med Rocky. Vissa energiska hundar med mycket kamplust och/eller försvarslust, som inte får utlopp för sin energi blir ju lätt så här också när det konstant retar sig på allt som händer i stan. Det blir lätt ett problembeteende, ett befäst sådant, dag ut och dag in. Och det är ingen lätt situation för husse/matte att ta tag i och komma ur på ett bra sätt. Jag kom själv punschigt på det med Rocky för många år sen. Och som en del gör, big nono enligt min erfarenhet, när de blir arga på riktigt på sin hund, det är inte bra när det ryker ur öronen på husse/matte som skall hantera hunden. Lugn, trygg och bestämd har ersatts med enbart ilska. Möjligheterna att kommunicera är liksom borta. Det är ju en frustration som kommer ur husse/matte, som de tar ut och riktar mot hunden – för hunden måste ju sägas till liksom när den beter sig såhär tänker ju många. Vilket ju är rätt på sätt och vis, men ändå inte liksom, i den sinnestämningen hunden hamnat i. Problemet är ju bara att hunden, om det är mycket kamplust i den, kavlar upp ärmarna ännu mer, och kör ännu hårdare! ”För nu har jag ju husse/matte med mig också” ”Nu kör vi tänker hunden” och blir ännu mer förbannad på den andra hunden. Har man trampat in för långt och för länge på denna stig, så är det inte roligt att försöka ta sig tillbaka. Och det är ingen lätt uppgift att korrigera hundar med mycket kamplust, som kanske också är lite understimulerade, som ”går i gång” mot andra hundar. De behöver ju som regel sotas ur lite fysiskt regelbundet för att funka innan man kan ställa lite mer rättvisa krav mot hunden, som då kanske är mer kommunicerbar och mindre stressad? Generellt nu, det här är ju inga lätta situationer och det är ju många faktorer som spelar in och varje fall måste säkert analyseras ordentligt av de som kan problemhundshantering innan man kan komma tillrätta med det. Jag gillar en del av det som framkommer ur Cesar Milans program, han är duktig som tusan i sitt sätt att kommunicera med hundar, men sen vet jag inte om alla hussar/mattar kan efterleva det han lär dem? Och han är jätteduktig i sin kontakt med hussar/mattar och på att förklara de problem som uppstått hos hundarna (oftast pga husse/matte ju). Men jag tror man måste hitta sitt sätt att kommunicera med sin hund. Utifrån den man är, förbättra vissa saker och kanske försöka tona ner en del andra saker, och framförallt hitta ett samarbete med hunden till att börja med. Ibland hör man mycket ”Pssjyyyssssande” ljud här och där ute på stan (som Cesar ägnar sig åt) men det är sällan det får avsedd effekt tycker jag. Men en grej Cesar brukar tjata om är motion, fostran och kärlek, och i den ordningen. Och det är ju en ganska enkel grej att följa, teoretiskt i alla fall, för folk med hundar som kräver mycket motion och som kanske är på väg in i felbeteenden, som de kommer få svårt att hantera. Bara lite egna funderingar. Tillbaka till tanten, som det visade sig vara, med hunden som hade gått igång emot oss. Jag stod med ryggen emot, och här blev jag så fascinerad av Zack. Vi stod stilla, en meter ifrån de här ekipaget som nu gick förbi oss, med tantens hund som skällde konstant, en hane. Jag stod kvar med ryggen vänd emot dem, jag tittade inte ens åt dem, stod bara lugnt kvar. Och Zack gör inget, säger inget. Han bara står vid mig och tittar på ekipaget som går vidare med låg och rätt svansföring, underbara hund. Jag hade Zack på rätt sida om mig, vilket var skönt. Annars hade jag nog försökt förflytta oss lite smidigt, så att jag hamnat närmst det mötande ekipaget. Men om morgondagens beteenden vet man ju inget, det här hände igår så att säga. Och Zack är ju bara en liten plutt än så länge, större och starkare både mentalt och fysiskt skall han bli. Jag återkommer med rapport då, om hur han beter sig! Rodnar Men det känns viktigt, att hela tiden i den mån man kan och klarar av, att ge Zack rätt upplevelser av det här slaget, att förmedla att det inte är nåt konstigt, genom att inte göra nån grej av såna situationer under tiden han utvecklas mycket. Och givetvis sen också. Ibland får man hålla tungan rätt i mun just i stan, där det är väldigt tätt med händelser och upplevelser. Står man och pratar med nån annan hundägare och dennes hund, så kan han bli lite frustrerad över att han inte får gå fram och hälsa, det får man ju jobba lite med då och då, när han vill fram till andra hundar som står precis framför en. Vilket ju är en ganska hög störningsgrad. Men då är det bara att ta tillbaka honom och vara lite lagom bestämd, så lyssnar han som regel efter en stund. Men vi har ett jättespännande halvår/år framför oss nu, då han kommer att utvecklas, hur och till vad återstår att se! Fortsättning följer!!