25. dec, 2013

Från källaren till vinden

Så hette ett uttryck för länge sen när jag var tennistränare, och folk skulle lära sig slå en ordentlig backhand med sitt tennisraket. Jag blev ordentligt påmind om "från källaren till vinden" när ännu en gubbe med retriever var ute på prommis idag. Och när gubben med hunden närmade sig en annan hund med gubbe, så började det slå gnistor om gubbarnas hundar. DET VAR DÅ JAG BLEV PÅMIND. Den första gubben laddade med koppelhanden ända ner från källaren och ryckte till i kopplet ändå upp på vinden om man säger, så jag blev förvånad att hundens huvud satt kvar efteråt. JÖSSES alltså, det gjorde ont i hela mig av att se på detta. Hunden som fortfarande bestod av ett stycke, om än ett skräckslaget, förbannat och sargat stycke hund, gjorde ett aggressivt utfall mot den andra hunden. Sen gjorde gubben ett till lightryck i kopplet innan de gick vidare. Hanhundsilskna hundar i stan är inget ovanligt, och det är inte lätt att komma till rätta med det. Men det är inte roligt att se på när hussar och mattar (såna som inte behärskar det) har kommit punschigt på koppelrycksmetoden, som då bara härdar hundarna mer och mer för varje gång och skapar dessutom osäkerhet/rädsla och aggression hos hunden istället för lite ordning och reda, dvs metoden har liksom förlorat sitt syfte och gör i dessa skeden bara ännu mera skada. Det finns liksom ingen trygghet hos hunden eller något tryggt bestämmande kvar hos denna husse/matte i dessa lägen. Koppelrycksmetoden tror jag är svår att använda sig av, men de som kan den och har stor erfarenhet kan säkert skapa lite ordning och reda med den för vissa hundar. Men då krävs det stor finess, känsla och kunskap. Och att man följer upp denna hårda korrigering på rätt sätt direkt efter.