9. jan, 2014

Lägesrapport

2½ veckas ledighet var i tisdags morse över, och nu återgår det till vanlig vardag så att säga. Bra med ledighet, då man kan passa på att bygga lite extra relation med hunden. Man gör lite mer grejer tillsammans och det finns även mer tid till att bara vara också, vilket är skönt. Under 4-5 dagar på raken var vi ut till skogen med Zack och tränade med honom lös i lina. Det är möjligt att det funkat utan lina också, men jag vill inte ge Zack nån egen jakttur, och det är viss risk för det. Så vi har tränat med honom lös i lina, och kört stannakommandot när han närmar sig långlinans slut. Och han börjar lära sig nu att stanna till lite vid linans slut, innan den tar slut. Det blir som ett invant mönster, och med det hoppas jag att han lär sig att hålla sig lite bättre inom en viss radie ifrån oss när vi är ute och går. Givetvis skall även möjlighet att springa och leka helt fritt finnas ibland också, men det behöver inte alltid vara så. Ganska praktiskt om Zack lär sig att hålla sig inom ett lagom avstånd framför oss när vi är ute och går i skog och mark, och sen ha kollen bakåt hela tiden på en, det är målet framöver i alla fall. Vi la även ett spår nyligen, på en fin gräsmatta vilket är ett lite lättare underlag att spåra på, och då markerade Zack pinnarna bättre. Denna gång la jag bara ut flera pinnar (inga leksaker eller godis), som Zack fick betalt för bara han luktade på pinnarna eller tog upp dem. För att träna just på det. Han har ju annars den senaste tiden varit inne i en period där han bara hittat leksakerna i spåret, och rusat förbi över pinnarna, då jag lagt mer skogsspår. Han har liksom med sin utveckling fått för bråttom i spåret, så nu måste jag försöka sakta ner honom lite fint, så att han återgår till att koncentrera sig mer, dels tar det lugnare och dels återgår till att markera pinnarna. Vi tränar vidare, ganska praktiskt att snön inte kommit än vad gäller spårläggning. I övrigt är Zack fortfarande jättelugn och fin i vardagen, vi råkar nån gång ut för att hundar skäller på honom, men då vänder han bort blicken om det är en större hund. Är det en mindre hund, eller som häromdagen två medelstora svarta hundar, som skällde på honom så stod han bara och tittade på dem lite nyfiket i slakt koppel. Jätteskönt så länge han har den inställningen till andra hundar. Men fortsättning följer, han utvecklas hela tiden. Men han har varit inne i en ganska bra period ett tag nu. Häromkvällen körde jag ett jättebra lydnadspass med honom, då han var duktig, och husse var jättenöjd med honom. När allt emellanåt går som på räls, när allting känns jättebra med ens hund, så kan en extra oro för hjärtsjukdomen DCM ploppa upp i huvudet på en, som tyvärr är en alltför verklig och vanlig orsak till sjukdom och död. Men man ska ju inte tänka så, men ibland går det liksom inte att förhindra tankarna på det…