17. jan, 2014

Inte dra i kopplet

När Zack var liten stannade jag bara till lite när Zack gjorde en antydan till att dra i kopplet under vardagsprommisarna i stan, innan vi sen gick vidare lugnt. Det har funkat bra med det lilla botemedlet så att säga. Han har inte så bråttom i stan. Sen har han kunnat dra i andra situationer, eller vid andra hundar på prommis och så. Och under hans uppväxt i stan har det generellt varit tillräckligt med att man stannar till lite, blir lite allvarlig/stelnar till lite i kroppsspråket när han drar. Och sen inväntar man ögonkontakt innan man lugnt går vidare utan att han drar. Men den senaste tiden, sen nån månad faktiskt så har han börjat dra lite mer, och nu räcker det inte alltid med att man stannar till, så nu var jag tvungen att ta det hela ett steg till. Jag började häromkvällen med ett nytt grep, en liten korrigering på Zack. Jag gjorde som vanligt ”Inte dra” säger jag, och stannar till lite tvärt i kopplet, och nu la jag till ett nyp på hans bakdel, rygg, rumpa OM han inte lyssnade och fortsatte att dra i kopplet! OJ vad förvånad han blev, och vände sig om och var väldigt lyhörd och foglig, då jag berömde honom lugnt och fint, lite socialt trevligt och lugnande så. Precis den reaktionen jag ville ha! Och plötsligt blev han mycket mer noggrann med att inte dra i kopplet, även om jag fick påminna honom ett antal gånger under denna prommis. Men han var duktig. Sen har jag jobbat så här några prommisar nu och han har bättrat sig väsentligt. Nu lyssnar han mycket bättre och drar knappt någonting. Så här ska jag fortsätta jobba nu konsekvent. Matte har en sele på Zack under den dagliga prommis hon tar, som fungerar bra utan att han drar. Och man behöver ju inte slå på den stora trumman jämt (nyp på rumpan), eftersom han börjar förstå att han inte ska dra nu. Men emellanåt, när han behöver påminnas, är jag där på hans bakdel och nyper till eller rufsar till i hans täcke lite om jag märker att han tappar fokus och blir lite nonchalant. Och det gäller ju att hitta den här balansen när man korrigerar, så att man direkt efter berömmer eller talar om för hunden när den gör rätt, och visar den rätt väg/beteende om det behövs, så att den lär sig vad som är rätt och fel. Och genom att växla mellan att visa och vägleda hunden rätt, berömma den och ibland korrigera den så blir man ju ganska tydlig för sin hund. Det gäller att försöka hitta känslan och balansen i detta för just sin hund. Zack har i mångt och mycket varit lugn och foglig än så länge i vardagen, så ofta har det räckt med att man varit lugn och trygg, och visat honom lite fint hur man vill ha det med röst, kroppsspråk och kopplet. Det är i vissa sociala situationer som han kan bli lite intensiv där man har att jobba med honom lite mer. Men det intressanta med att jag korrigerade honom när han drog, som jag beskrev ovan, var att det även fick bäring på hela vårt samarbete för övrigt ute. Det var som att detta krav som jag ställde var allmänt positivt, och det kanske behövdes för att utveckla oss i rätt riktning. Plötsligt så lyssnar han generellt ännu bättre, det var lite som att trycka på en knapp som medförde att även andra situationer funkar bättre.  Jag tränar då och då att Zack ska komma in till min sida med kommandot ”Här”, och han börjar greppa det mer och mer i olika situationer. Jag kan nuförtiden även med blicken och kroppsspråket rätta in honom i rätt läge bredvid mig, i vissa situationer, och detta ska vi träna mer på i vardagen så att det går att tillämpa i ännu fler situationer. Efter att jag häromkvällen hade korrigerat honom när han drog i kopplet, så nästan hoppade han in vid min sida när jag sa ”Zack, här!” Vilket säkert var en effekt av att jag hade varit lite bestämd i min korrigering tidigare under promenaden. Han vågade inte annat än att göra som jag sa och snabbt dessutom!