11. apr, 2014

Zack växer, frodas och utvecklas.

Han ser numer lite större, kraftigare och mer utvecklad ut. Börjar se lite bitig ut. Han för sig numer i stan med lite högre svansföring, inte kaxigt, men med lite mer pondus och självsäkerhet. Häromdagen passerade vi en annan hund på några meters avstånd, som skällde och hade sig mot Zack. Och det var en ren njutning att gå förbi denna hund med Zack i slakt koppel, som inte sa eller gjorde nånting. Jag sa till Zack att nu rullar vi vidare, som är mitt sätt att förmedla att vi bara ska gå vidare rakt framåt dit jag riktar min kroppshållning och blick, och så smackade jag lite på Zack, som en liten påminnelse om att han ska fullfölja det jag sagt. Och han lufsade bara vidare, i lugn takt, medan han slängde en kort och lugn blick på den andra hunden som blev väldigt osäker/rädd av att se Zack. Det är inte ovanligt att det går så här enkelt att gå förbi andra hundar med honom i stan. Men ibland kan han fastna med blicken och vilja dröja sig kvar för att undersöka andra hundar mer. Antingen nappar jag med mig honom i kopplet lite hurtigt och positivt, vilket funkar skapligt. Vi bara rullar vidare helt enkelt, lugnt och tryggt utan nån brådska, utan att jag fäster nåt intresse vid den andra hunden (som Zack ibland kan vara lite intresserad av). Sen berömmer jag när han som jag rullar vidare, eller så säger jag ingenting. Man behöver ju inte berömma självklarheter i vardagen, så länge det inte blivit nåt problem som man behöver styra upp och ändra hundens beteende i. Några få enstaka gånger under hans uppväxt har det faktiskt hänt att han blåst upp sig lite inför åsynen av nån annan hund, pyttelite så, då han befunnit sig i nåt ”skov” och blivit lite osäker. Sett den andra hunden som ett hot, lite läskig så. Det har hittills alltid stannat vid att han blåst upp sig, medan han stått kvar och tittat på den andra hunden på håll. Nån gång i dessa situationer har jag då ”dammat av” ett brummande och långsamt ”L Ä G G   A V” som fått Zack att titta på mig lite förlåtande, varpå jag passat på att leda in honom på nåt annat för mig mer positivt beteende. Emellan dessa lite mer avvikande beteenden har Zack under hela hans uppväxt fått titta lugnt, neutralt och fint på andra hundar i väldigt lugn och ro, för att han skall se och förstå att det inte är nåt farligt. De kommer och de går, alla andra hundar. Allt detta har vi nu att träna vidare på inför att Zack börjar bli vuxen och säkert kommer att testa och vilja få igenom sin vilja mer. Jag vill att det ska funka med alla bitarna, utan tjafs liksom (det är målet i alla fall) dels bara nappa med mig honom och gå vidare, få honom att avbryta stirrande beteenden genom att (lite brummande) bestämma över honom (L Ä G G  A V som kan bli ”Zack Nej” också om jag tar det en nivå till), men även att han ibland när min känsla säger det också bara få stå och titta på andra hundar lugnt och fint, och det viktigaste av allt – att jobba vidare, utveckla och upprätthålla ett bra samarbete med Zack trots att andra hundar finns i närheten. (Vi får se hur det går på klubben nu till våren som vi inte varit så mycket på under ett tag). Jag kör ofta med godis i handen ute på prommisarna i stan, vilket gör det mycket enklare att träna på samarbetet när det är svårigheter runt omkring i vardagen. Känns som en god vana, istället för att bråka, vilket jag vill undvika i den mån det går. Zack har under den senaste tiden lyckats pussa flera barn på stan, han är väldigt nyfiken och ska gärna doppa ner huvudet i barnvagnar vi möter. Och där får jag vara med lite så att jag inte får nån arg förälder på mig. Ofta försöker jag ha ögonkontakt och ett samspel med föräldern ifråga, för att se att det är lugnt. Och hittills har det gått bra. Jag försöker medvetet i stan (tror det är rätt (!?) det känns så i alla fall..!?) att behandla Zack lite ”styvmoderligt/släpphänt” när vi är ute och går. Dock försöker jag utan att skicka ut några tokiga signaler till Zack akta honom för andra hanar vi möter. Men allt annat vi möter försöker jag medvetet utsätta Zack för, som människor med paraplyer, långa människor, halta människor, rullstolar osv osv. Det finns hur mycket olika varianter som helst av allt och alla i stan. Och med utsätta menar jag inte att utsätta honom för nåt konstigt eller farligt, man kan nog bättre beskriva det med att jag inte överbeskyddar Zack, utan att han får träffa och möta saker hela tiden lite på egen hand framför mig. Hela tiden under min bevakning, så man finns ju där om det behövs. Men i den mån det går vill jag att han ska få undersöka och träffa så mycket som möjligt och uppleva att det är lugnt. Sen gäller det att se upp för riktigt konstiga människor eller barn som är rädda osäkra själv, det är ingen bra kombination. Till saken hör att Zack är en ganska cool och trygg kille (hittills) som sällan brusar upp, vilket kanske bidragit till en lite ”tuffare matchning ute på prommisarna, om man säger. Men skulle det bli fel är det bara ta Zack under ”sina vingar” utan att ömka tänker jag. Och gärna om möjligt stå kvar en stund vid platsen och bara låta Zack smälta det som hänt utan att prata med honom. Några nitar får man ju räkna med att det blir, och sen får man ju försöka läsa av Zack också, och märker man av ett förändrat beteende inför vissa saker så får man väl träna lite tillvänjning på avstånd framöver. Men hittills (peppar peppar – jag är ödmjuk så det dånar om det) har det rullat på bra och det känns som att Zack har tagit till sig saker och ting bra. Olika människor vi möter går alltifrån skapligt till bra, lite beroende på hur energiska och yviga människorna vi möter är. Ju mer energiska och yviga så märker jag av ett intensifierat beteende hos Zack där han gärna vill lugna den mötande människan lite, och även berätta att han själv (Zack) inte har för avsikt att vara hotfull. Zack kan också i dessa situationer bli lite osäker och skälla till nån gång har han även gjort. Jag försöker ta in Zack vid mig ibland när vi möter människor så att han inte känner att han behöver hälsa eller bli hälsad på. Samtidigt som jag vill varva lite och låta honom träffa bra människor ute, som det funkar bra med så där avslappnat utan att man styr honom. Han får gå runt och lufsa och nosa lite och bara vara liksom. Det var nån väldigt macho hantverkare som skulle börja tjoa och tjimma med Zack från noll till hundra utan att jag var med riktigt, och denna hantverkare böjde sig även kraftigt framåt över Zack, som undrade vad det var frågan om och började skälla lite osäkert. Inte jättelyckat om man säger, men shit happens.  Så ju mer lugn och samlade människorna vi möter är desto bättre går det och ju mer harmonisk känner sig Zack. Ett fel jag gjort är att Zack är lite väl bunden till mig kanske, vi måste träna honom lite i att vilja samarbete med andra människor kanske, om det nu går, kanske är lite väl sent påtänkt nu? Det är ju så mycket att träna på och tänka på hela tiden, som ibland går före och som gör att man glömmer bort vissa saker. Och det har inte fallit sig naturligt heller med tillfällen där Zack kunnat samarbeta med andra än husse och matte. Vi har i alla fall vant Zack att bli bortlämnad till panget och gammelhusse och –matte, vilket verkar funka bra och det är ju jätteviktigt. För oss, husse och matte, är Zack en i allt väsentligt helt underbar hund. Men fortsättning följer!