7. maj, 2014

Den minsta och yngsta hundföraren

Som jag sett i alla fall, mötte vi imorse, killen kan väl ha varit runt 2 år och gick runt i koppel med familjens lilla vita och lurviga tik på 7 år. Bredvid dem fanns såklart pappan till barnet tillika storhusse, och övervakade allt. ”Får hon hälsa på din hund” frågade pappan mig. ”Ja, absolut sa jag”. Varpå lillhussen traskade fram till oss med deras hund, samtidigt som Zack fick gå fram och hälsa. Detta var en ny form av möte för Zack, en liten vit tik har han hälsat på förrut, men inte en sådan liten och ung husse bredvid. Zack började med att hälsa försiktigt/nosa på tiken, och sen vände han sig till lillhussen för att nosa av honom kort också. Jag släppte kopplet så att Zack kunde reglera avståndet själv utan att kopplet skulle stoppa det hela (vilket ofta är att föredra, om tillfälle ges så att säga). Zack sprang runt dem och började nosa på dem igen från andra sidan, och sen tillbaka vid mig för att återigen nosa/hälsa på dem båda två framifrån.  Zack var försiktig och duktig, men när han hälsade på lillkillen den tredje gången så tyckte lillkillen att det blev lite läskigt med en sån stor hund som Zack, och började gråta och skrika. Nära barnskrik tyckte Zack var lite märkligt när han var liten (inte så konstigt), men nu gick det bra, Zack tittade bara lite på lillkillen och undrade vad det var som hände, och han var mer bekväm nu och mindre osäker vid att barnet skrek. Men det var en ganska rolig syn med en sån liten husse, som fick möta en hund som var så mycket större än honom. Hoppas allt ”landade” bra mentalt hos lillkillen också, men det tror jag, farsan hans var lugn och cool och gjorde ingen grej av det. Utan tog bara lugnt och tryggt hand om killen, och styrde in honom på lite andra tankar.