4. aug, 2014

Riktiga smällar!

Två riktiga knallar har Zack fått vara med om i sin vardag, helt oannonserade för oss alla tre. Båda två har kommit kvällstid medan vi varit hemma i lägenheten i stan, samt haft fönstrena rejält öppna, på vädring.

Den första kom i höstas. Zack och husse var uppe sent i vardagsrummet med fönstret ut mot gatan öppet för att få in lite skön friskluft. Husse låg raklång i soffan och Zack på golvet, matte fixade med annat i ett annat rum. Då det utifrån gatan brann av en riktig smäll, från en relativt ljudlös kväll, som var ganska lugn och stilla härutanför (inte alltid det är det) till denna lilla bomb eller höga pistolskott eller vad det nu var för något? Husses starka sida är inte att reagera kraftig, så han låg kvar i soffan raklång, och Zack lyfte på huvudet och undrade vad det var för något? I en sån här situation tänker jag mig (rätt eller fel, men så tänker jag tills jag lär mig annat) att det inte är någon som helst idé att kontakta hunden. Det känns bara som att det kan bli sämre av det. Jag som människa (och inte hund) riskerar väl bara att föra över något slags ömkande om jag kontaktar hunden i detta läge? Eftersom hundar läser av människans signaler till 80-90 % (har jag fått lära mig, rätt eller fel) och går på det vi säger till 10-20% (i en kombination så klart, så lirar det man säger med kroppsspråket så är man väl rätt på det till 100%) så är det ju bara ta det lugnt i såna här situationer och inte göra något annorlunda, bara fortsätta hålla på med det man gjorde, i detta fall ligga raklång i soffan och titta på tv. Givetvis förutsatt att inte hunden är utsatt för någon akut fara, vilket inte Zack var i detta fall. Om Zack tycker nåt är läskigt får han givetvis alltid(!!) komma till mig, så tar jag hand om honom utan att ömka. Den möjligheten måste väl hunden alltid ha, för att känna sig trygg (förutsatt att föraren är ett tryggt alternativ). Men annars är det väl bara försöka vara som vanligt och låtsas som inget. Är föraren lugn tar väl hunden efter tänker jag...

 

Och så ikväll för en timme sen, är det en lirare på innergården här hemma i stan i vår fastighet, som meckar med sin cykel. Vi liggar och vilar alla tre i sovrummet (med sovrumsfönstret öppet) som är ca 10 meter ifrån killen utanför som meckar på innergården. Plötsligt så går däcket sönder (vet inte vad han gjorde, om han pumpade det för hårt eller nåt?) och en jädra smäll (alltså en riktikg SMÄLL!!) uppstår 10 meter bort!! Zacks matte, flyger rullandes mot mig (husse) som har nåt fel på reaktionsförmågan för jag ligger bara stilla kvar utan att röra på mig. Dock med en liten förhöjd puls av det inträffade. Sen börjar en granne skrika från andra sidan och frågar "Hur gick det?" Är du skadad typ? Nä det gick bra, säger killen lugnt och lomar iväg inåt, tror han skämdes lite. För det där var inte roligt för nån granne. Zack han vaknade till av detta, jag (utifrån mitt tänk om att inte bry mig om Zack i ett sånt här läge, så länge det inte är nåt farligt) tittar inte på Zack, men känner ändå att Zack noterade att jag låg kvar och att matte reagerade. I såna här situation kan jag inte låta bli att fundera över hur Zack tar det, mentalt. Zack sträckte på sig, och kom lugnt kikandes och undrade vad det var för något? Ingen större reaktion som jag tolkade det. Zack gick sen fram till fönstret där allt ljud kom ifrån, och var lite nyfken som jag läste honom då. Sen gick han tillbaka till sin plats och stod en stund och undrade lite, sen gick han och la sig... Så jag tror han tog det bra, utan att veta. Han har ju visat sig vara skottfast på både MH och BPH, men jag tänkte för en kort stund att det var den skottfastheten som rök där. Men vi lär väl få se nästa år på hans mentaltest, om inte annat, eller så hinner det komma fler smällar. Vi bor ju mitt i stan, där allt tycks kunna hända ibland. Jag var ett tag på väg till fönstret för att fråga grannen om han hade skjutit klart, men stillade mig efter två sekunders betänketid.