15. sep, 2014

Löptur igår, som slutade med...

...att husse stod på öronen! Riktigt oskönt. Efter 4-500 meter så trampade husse snett, och fick över hela - 90 kg - kroppstyngd på fel sida om foten. En duktig vrickning var ett faktum, vilket medförde att husse ramlade ihop efter några steg på ett ben i en liten nerförsbacke, vilket gjorde att vi fick upp farten ytterligare.

 

När man ligger där och mår illa (kände mig spyfärdig över smärtan och lite omtumlad över fallet) så vet ju inte ens dobbis i det läget vad som hänt. Så dobbisen, Zack i det här fallet, kommer ju med ett huj springande emot en och landar nånstans i och runt magen, samtidigt som man ligger där spyfärdig och försöker bara tänka och känna efter vad det är som har hänt?

 

Hur gick det med foten egentligen? Men det som händer då är att Zack snor sig ett varv runt mig, packeterar in mig med kopplet. Så plötsligt kan han inte komma nån vart och jag ligger insnord i ett koppel. Han har liksom snärjt in mig, som en spindel antagligen gör med en fluga som precis flugit i dennas spindelnät. Jag sitter fast. Och Zack undrar plötsligt varför han sitter fast, och vill loss! Jag försöker lätt spyfärdig att lirka upp och loss oss båda. Och plötsligt är Zack loss från mig och studsar och hoppar lite, men börjar märka att husses fall för några sekunder sen inte var ett lekinitiativ, utan ett ofrivilligt och tråkigt fall.

 

Husse reser sig upp men märker att den ena foten inte kan bära upp kroppen som den ska, och lägger sig ganska snabbt igen. Vid det laget ser husse den fina och blåa himmelen och de gröna trädkronorna, medan Zack börjar röra sig lugnt på alla fyra, för att inta omgivningen och läget runt omkring. Vi är mitt ute på landet, nära skog och mark, 400 meter från skärgård och hav, och jag bara antar att omgivningen fortfarande är lika lugn och skön som innan fallet. Jag börjar fundera lite snabbt över hur Zack skulle reagera om det i det skedet skulle komma fram nån omtänksam människa och kolla av läget, hur det egentligen står till med denna på marken liggande hundägaren som inte rör sig? Undrar om Zack skulle gå igång och försvara oss, eftersom husse uppenbarligen inte har nån koll där han ligger på marken? Detta var en fråga jag inte fick svar på, vilket var ganska praktiskt. Lugnet ute på landet verkade hålla i sig, och jag låg lugnt kvar en stund för att bara hämta andan lite. 

 

En stund senare försökte husse resa på sig igen, och nu gick det bättre, även om det gick väldigt sakta och försiktigt. Husse var rejält halt. Zack kände av att läget var lite allvarligt, och inte lika avslappnat som det brukar vara. Vi fortsatt vår färd, i en betydligt lugnare takt neråt havet, än vad vi en kvart tidigare hade tänkt.

 

Och imorrn (läs idag) var det planerat en internationell utställning i Gimo. Hur skulle det gå?