25. nov, 2014

Prövningar i vardagen

Förra veckan när Zack och jag var ute på en prommis mitt i stan, som vi brukar, så hörde jag ljudet av tonåringar som kommer springande. Sådär ”älgiga” kliv, som verkligen låter mycket för varje steg som deras kalviga kroppar landar på trottoaren. Det nästan smäller lite för varje steg som deras sneakers landar i backen. Dessa tonåringar kom i full fart emot oss bakifrån. Och jag hörde hur de närmade sig snabbt. Jag och Zack gick ca 1 meter ifrån och längs med en betongvägg, på en trottoar, som låg jämte en väg där folk åker bil, promenerar och cyklar. Vi hade precis passerat en skola, och det var från denna skola dessa ungdomar kom springande, det hade ringt ut för rast, och de hade bråttom till en park som ligger en liten bit bort.

 

Sådana här situationer är intressanta tycker jag, hur man ska tänka och agera, beskydda sin hund för svåra situationer utan att visa att det är nåt farligt. Vara lugn och cool (om möjligt, så mycket man kan i alla fall) och inte skicka ut några orossignaler. Samtidigt som man måste bevaka och hålla koll på sin hund.

 

Och beträffande vissa hundar handlar det ju också om att se till att ens hund inte orsakar allmänheten/omgivningen någon ”skada” genom att den kan bete sig på ett felaktigt sätt. Skall, utfall och liknande.

 

I vart fall kom dessa ungdomar emot oss, och det visade sig vara tre stycken, som dessutom skrek/pratade väldigt högljutt medan de sprang. Och jag hörde rätt var det var att de befann sig precis bakom oss, i full färd att springa förbi oss. Jag tittade inte på Zack utan fortsatte min färd lugnt framåt precis som vi gjorde innan vi började höra ljudet av dem. Zack gick bredvid och lite framför mig invid betongväggen i slakt koppel. Jag gjorde ingenting annorlunda när de kom springande, jag ville testa och se hur ett sånt här scenario skulle fungera om jag bara var mig själv och inte förekom situationen alls, dvs bara lät Zack ta del av att jag var lugn, precis som vanligt.

 

Situationen kryddades dessutom av att en av killarna skulle ta en genväg, mellan Zack och betongväggen, vilket medförde att han fick göra en akut inbromsning precis i hasorna på Zack. Detta samtidigt som han uttryckte nåt i stil med ett ”OJ”. Sen backar han, och rundar oss och lägger i överväxeln medan han tar sikte på sina bortflyende kompisar, som precis hade sprungit snabbt förbi oss (på den andra sidan).

 

För hundar kan ju detta vara (och bli) en obehaglig upplevelse. Och man vet ju inte hur en sån upplevelse landar hos hunden mentalt, förräns nästa gång man råkar ut för nåt liknande om hunden då generaliserar situationen.

 

Utan att vända på mitt huvud mot Zack så fick jag en känsla av att han reagerade och undrade vad det var för nåt som hände precis precis bakom honom. I Zacks värld måste ju detta varit som om att en ung kille kommer skrikande och springande rätt emot honom, utan att han har nån aning om varför, dessutom för att sen tvärstanna precis bakom honom. En mer eller mindre obehaglig upplevelse eller till och med hotfull upplevelse, som kan trigga en hund. Zack (eller andra hundar) begriper ju inte att dessa ungdomar är ofarliga och bara skulle springa till parkens lilla fotbollsplan för att spela fotboll.  

 

Zacks reagerade alltså lite (helt naturligt) genom att vända på sig och kolla in den unga killen, medan jag bara lufsade vidare väldigt lugnt, vilket Zack också gjorde nån sekund senare. Jag sa inget till Zack, annat än med mitt kroppsspråk, att nu lufsar vi vidare lite lugnt. Och Zack gjorde detsamma.

 

Men lite undrar man ju hur det här landar hos Zack, som betedde sig exemplariskt i denna (som jag tyckte) svåra situation. Zack uppförde sig bra vilket man får vara glad över, men man får väl se framgent vid liknande situaitoner om det tenderar att bli nån förändring i hans beteende. Jag märkte lite på Zack direkt efter denna händelse, under samma prommis, att han kikade sig om nån gång för att kolla om det var fler ungdomar på väg? Vilket det inte var tack och lov, det räckte med den upplevelsen. Men sen vid middagsprommisen så var han sig helt lik igen, lugn och fin ute, utan att kika sig om efter några springande ungdomar.

 

Imorse råkade vi återigen ut för en liknande situation. Denna gång var det två barn som kom springande bakifrån, som skulle passera oss på en trottoar. Dessa barn stannade till precis vid Zack, och tog det lite lugnt precis när de passerade honom vilket var trevligt gjort av barnen. Jag stod bara lugnt med Zack i slakt koppel och sa att han skulle vänta, vilket han gjorde medan han tittade på mig medan barnen gick förbi nån decimeter bredvid honom. Sen lufsade vi vidare. Det är tätt i stan ibland i olika situationer. Och detta var jätteskönt att se, att den förra lite svårare situationen (som det verkar) hade landat bra (som det verkar så här långt). Zack klarade av detta lilla test jättebra (också) som var lite lättare än det vi råkade ut för förra veckan.