1. jul, 2015

Aha-upplevelse!

Sista kurstillfället på den appellkurs vi gått var igår kväll. Husse missuppfattade antalet tillfällen på kursen. Så igår var det grande finale på kursen, och vi missade tillfället innan det. I vart fall var det samling igår i Tyresta friluftsområde, där kursledarna hade lagt spåren till oss i god tid innan vi kom. Lasse tog ett spår med sin hund, Karin fick ett annat och vi ett tredje osv... Samtliga kursdeltagare blev hänvisade till sina spår, och sen var det bara att bege sig ut i skog och mark, och det var ganska snårigt. Jag visste ju inte var spåret skulle ta vägen eller var pinnarna låg, så denna gång - första nånsin - var det HELT upp till Zack att visa vägen!! Nyttigt för husse som är lite av ett kontrollfreak, dvs att släppa ansvaret och delegera denna uppgift till Zack. Innan vi skulle bege oss ut i spåret så stod jag och Zack och väntade på vägen bredvid, där jag även selade på Zack. Zack förstod var som var på gång, och han älskar ju att spåra, trots det så stod han helt still och var helt tyst - kolugn!! Jag släppte kopplet och selade lugnt på honom. En härlig av- och påknapp. 

 

Strax därefter var det dags att gå spåret, vi fick klartecken från kursledaren. Och då var det full fart från Zack!! Och jag visste ju inte var vi skulle så jag fick överlåta allt till Zack i princip. Och det var riktigt nyttigt, för plötsligt började jag läsa av Zacks kroppsspråk som aldrig förr!! Var han i eller ur spåret? Hade han känt av nåt vilt? Hur uppför han sig nu? Var ska han nu? Frågorna och funderingarna fullkomligt haglade i mitt huvud. Plötsligt kom Zack med den första (av tre) träapporten, och jag blev så jublande glad över att han direkt hittade en pinne så mitt beröm kom verkligen från hjärtat, vilket jag förstärkte med riktigt gott godis (matte hade ordnat med världens godaste godispåse typ)!! Så vi firade mitt i skogen för oss själva att den första pinnen var funnen, det var glädje på hög nivå. Jag blev lika glad som ett barn på julafton över att Zack tog den första pinnen. Och Zack hade vid det här laget vuxit en decimeter! Han såg riktigt mallig och morsk ut!! Och pang så fortsatte vi spåret framåt. Återigen kom alla funderingarna haglande över mig. Zack liksom spårade och spårade, och sen kunde han stanna till och vinda litegrann över situationen, för att sen fortsätta och spåra.

 

När Zack letar efter saker hemma så försöker jag vara noga med att inte hjälpa honom för mycket, i början kom han alltid till mig efter en stund för att ta hjälp eller fråga var han skulle leta eller göra. Och då har jag alltid försökt att bara titta bort, för att förmedla att "nu får du tänka efter själv!" Och det hade vi nytta av i skogen, jag stod bara och tittade bort som jag brukar för att förmedla att "nu får du tänka själv" och ju längre spåret gick desto snabbare förstod Zack att det var han som var härföraren nu! Och han växte bara mer och mer ju mer vi spårade vidare, det var riktigt riktigt kul att se!! Han kände att det var han som hade befälet nu i skogen. Efter en stund hittade Zack den andra pinnen och då var det på nytt fest i skogen för Zack och mig!!! Vi firade kort på platsen för den upphittade pinnen, innan vi begav oss vidare.

 

Sen kom vi bort litegrann i skogen och i spårandet, Zack for runt, och min orutin för att spåra lös igenom då jag blev lite förvirrad av detta och inte visste hur jag skulle stötta Zack i detta. Det måste jag läsa på lite om och fråga de som kan spåra hur man ska göra i dessa situationer för att bäst klara sig ur dem? För vi är riktiga nybörjare på det här med att spåra. Vi fortsatte framåt ett tag, innan vi avbröt vårat spår. Men jag var vid det här laget så nöjd med Zack och glad över upplevelsen ändå, så det gjorde inget. Vi hade blivit en ordentlig erfarenhet rikare och kände oss båda nöjda som det var.

 

Sammantaget var det en riktigt rolig upplevelse, som förde både Zack och mig framåt i vårat fortsatta spårande. Zack älskar att spåra, han tycker att det är riktigt roligt, och han har en bra arbetsmotor för detta!! Det var som första gången vi spårade på riktigt kan man säga, eftersom det var första gången jag inte visste var spåret gick nånstans. Jag lärde mig att överlåta arbetet till Zack och fick samtidigt ett bra tillfälle att lära känna Zack på riktigt i hans spårande, hur han beter sig i olika situationer. Det gick nog undan lite för fort bitvis, men det var som att ju längre spåret gick desto bättre spårade Zack. Spåret var ca 350-400 meter och Zack hade kunnat fortsatt en låååång stund till. Det här ska vi träna vidare på, och även börja öka längden i våra spår mellan varven.

 

Både Zack och jag var riktigt upprymda efter spårandet i skogen, det var riktigt kul, även om vi har en hel del att träna vidare på! Och det viktiga är ju att man har kul när man tränar. Jag har skrivit om det förrut och gör det igen - det ska vara roligt att ha hund, och det är det verkligen med Zack!

 

En annan rolig sak med denna kurs är att vi kursare nu skall börja träna spår och annat tillsammans, dvs vi skall fortsätta och ses för att träna hund utanför kursen som nu är slut (bortsett från en liten fikaträff på torsdag på klubben).