23. feb, 2017

Lite allt möjligt

Länge sen jag uppdaterade Zacks hemsida nu. Det händer inte färre saker för det. Zack är nu snart 4 år och 9 månader gammal. Han mår bra, vi älskar honom och han oss.

Jag märkte en tydlig skillnad på honom från och med 4 års ålder. Sedan dess har de mentala ”skoven” eller dalarna pga mental utveckling varit i stort sett obefintliga. Han känns utvecklad och klar mentalt sedan dess. Självklart kommer livet i sig ge erfarenheter mentalt som försätter en hund i diverse olika känslolägen, och det är sånt som man aldrig kan gardera sig emot. Man får ta allt som det kommer och göra så gott man kan. Det är lite speciellt att bo i stan med hund. Det är inte alltid man är på samma nivå som andra hundägare, inte alltid man har samma tänk för sin hund som andra hundägare har för sina hundar. Och så kommer det ju alltid att vara, bara att vänja sig. Ett exempel, ser jag en annan hundägare vars hund stelnar till lite, så tar jag (om jag kan) en liten omväg för att hjälpa denne hundägare ur situationen. Om hunden går in i ett hotfullt kroppsspråk, så vill den ju öka avståndet till min hund. Varför skulle jag då gå ännu närmare (frågar jag mig) ? Så tänker jag, men det är uppenbart att vi hundägare tänker olika. Vi har olika tänk för hur man bör lägga upp det och vissa har inget tänk alls. Så kul när man träffar på andra hundägare som tänker likadant som en själv. Men en del hundägare brakar bara rätt på, rätt emot den andra hunden, som redan skickar ut signaler om att ”Kom inte hit!” Och sen blir det fel, och sen skall det korrigeras till höger och vänster… trots att hundarna redan talat om vad som var på gång…!

Imorse var vi på väg in i ett jättenära möte på samma trottoar som en annan hundägare och dennes hund, som brukar reagera på Zack. När vi har ca 20 meter kvar till varandra skickar jag upp handen och berättar lite fint att det här kommer inte att funka! Och jag ler, försöker vara trevlig. ”Nähä” svarar tjejen med den andra hunden, som ändå har reagerat/gjort utfall 3-4 gånger tidigare på Zack. Kan du bara vänta 2 sekunder, så byter jag trottoar, nej men det kan vi göra får jag till svar. Ok, svarar jag glatt, och tackar för vänligheten. En viktig del i relationen till sin hund tycker jag att ta hand om såna här situationer, så gott det går, så att hundarna slipper göra det.

Zack och jag har hittat en väldig glädje i att klicka oss fram när vi tränar. Det går i och för sig lika bra utan klicker. Men det ger en extra skjuts för Zack med klickern. Klickern är vid det här laget 100% betingat med rolig smarrig träning. Vi håller på och tränar några nya saker. Snurra, sitta som en staty på två ben, hoppa upp på husses rygg, lite så. Vi gör det enkelt och roligt. Först klickar jag fram det beteende jag vill ha, sen när jag kan framkalla det beteendet utan att säga något så sätter jag ett ord/kommando på det, berömmer och belönar. Trix av olika slag. Busenkelt i teorin och beroende på hur bra jag tajmar träningen, så går det olika snabbt framåt. Riktigt roligt! Varje klick betyder godis, och jag försöker lägga upp träningen så att jag hela tiden får chansen att klicka Zack (=godis) så att han tycker det är roligt. För det är syftet med vår träning, att det ska vara riktigt roligt för oss båda. Fokus ligger på inlärning! Det är en del av det roliga med träningen, hur ska jag planera och lägga upp det på bästa vis!