15. mar, 2018

Återbesök veterinären

Imorse var vi på återbesök hos veterinären. Ny röntgen gjordes, nya blodprover togs, vi fick en del svar på gamla blodprover. De förhörde oss om hur Zack verkar må, hur många andetag han tar per minut och så vidare.

 

Sköldkörteln är bra, inga problem. Taurinprovet skickas till Tyskland och tar därför lite tid, vi väntar fortfarande på svar om det. Men veterinären, som faktiskt verkar väldigt insatt i DCM, menar på att det främst är andra raser än dobermann (nån spanielras t ex tyckte jag hon nämnde?) som drabbas av DCM pga för låg taurinnivå. Men man vill ändå kolla av det.

 

Pulsen var hög på Zack idag med, sannolikt delvis pga stress från sjukhusmiljön. Zack har mindre vätska i lungorna nu än tidigare, det går åt rätt håll. Vilket tyder på att hjärtsvikten är bättre, det hänger ju ihop. En konsekvens av hjärtsvikt är ju att lungorna fylls med vatten. Och det är tydligen väldig ångestladdat för hunden, eftersom de inte riktig får luft, det är lite som att kvävas. Vilket ju är hemskt, fruktansvärt!!

 

Så nu ska vi hålla koll på Zack så att han inte börjar hosta igen, hålla koll på allmäntillståndet och räkna andetagen varje dag!! Andetagen kan nämligen hänga ihop med att lungorna fyllts med vätska, om andetagen ökar kan det vara ett tecken på det. Därför ska vi räkna andetagen per minut när Zack är i vila. Och de ska helst inte överstiga 30 st per minut, de ska ligga under 30 st. När vi kom in till Djursjukhuset med honom i söndags hade Zack vid nåt tillfälle över 40 st andetag per minut… Men nu har vi alltså fått ner andetagen som vid vår mätning hemma igår ligger på mellan 20-28 st per minut, lite skillnad alltså!

 

Zacks lilla variant av näsblod, som kommer och går lite, speciellt när han blir glad/fysiskt engagerad lämnas därhän. Det är fokus på DCM totalt nu, och så länge inte näsblodet blir värre, det förekommer inte så ofta eller mycket, så får det vara.

 

Veterinären, som alltså var insatt i DCM och påläst vad gäller dobermann och andra raser (skapligt i alla fall) menade på att det var värre förr, enligt hennes uppfattning, för just dobbisar. Då hade de som regel 1-2 månader kvar att leva när de kom in till veterinären med DCM. På vår fråga om hur prognosen ser ut för Zack, så sa hon att det är svårt att säga. När vi bad om ett svar ändå, så skulle hon säga ”månader”. Vilket jag tolkar som att det sannolikt inte är dagar kvar, men inte heller år av levnad vi har kvar med honom. Nånstans tolkar jag det som att upp till ett år är en kvalificerad gissning, kanske mellan 6-12 månader…?

 

Det som tydligen är helt avgörande i frågan om hur länge Zack har kvar att leva är hur hans kropp svarar på medicinerna? Och hittills har hans kropp svarat bra på det, vilket känns bra.

 

Just nu upplever vi Zack harmonisk, nöjd, glad och lugn.

 

Men det måste sägas i sammanhanget att det är ingen som vet svaret på frågan om hur länge vi får ha Zack kvar, och man vet inte allt om denna sjukdom och sjukdomsbilden kan förändras snabbt. Så ödmjukhet är ordet, och att ta en dag i taget.

 

Vi hoppas få en till sommar med Zack, på landstället ute i skärgården. Det var där han fick bo sina första månader i livet, och där älskar han att vara, precis som vi.

 

Veterinären sa att det finns två olika varianter av DCM som man pratar om. Dels den varianten där det är fråga om oregelbunden hjärtrytm, som till slut kan orsaka kollaps av hjärtat om inte klaffarna jobbar rytmiskt vid belastning. Den andra varianten, som Zack drabbats av, är hjärtsvikt med vätska i lungorna som följd. Med den varianten som Zack har ska det vara mindre risk för plötslig död, som istället hör till den andra varianten av DCM (oregelbunden hjärtrytm).

 

Zack får nu hjärtmedicin, vätskedrivande medicin och ska framöver även få nån slags blodtrycksmedicin. Veterinären hoppas även kunna ta bort hjärtmedicinen framöver (om jag förstod det rätt?).

 

Nu väntar ett återbesök iform av ett samtal från veterinären om några veckor. Samt att vi ska höra av oss om Zack skulle börja må sämre.

 

En rolig och trevlig sak i all bedrövelse är hur Zack totalt charmat all personal på sjukhuset, hur mycket beröm och godis han fått när vi varit där. Hur bra han samarbetar, hur jobbigt det än har varit. Han har varit fantastisk!!

 

Han är fantastisk, tror inte vi får en liknande hund igen…