8. apr, 2018

Läget är...

stabilt. På nåt sätt. Vi försöker se klart på situationen, samtidigt som vi är medvetna om att det är lätt att bli hemmablind. Vi, husse och matte, pratar mycket om situationen och försöker hjälpas åt att ha koll på Zack. Zack får sina mediciner, och vi är väldigt noga med att ge dem var 12:e timme, då vi läst att det kan bli bättre verkan (eller den verkan som är tänkt) av att man är ganska petig med att det är fastande mage och just ganska exakt var 12:e timme. Inte 11 eller 11,5 timmar. 12 timmar. Zack har alltid varit en väligt glad och trevlig dobbis, och han visar fortfarande upp samma glädje för oss. Men emellanåt på ett lite mindre sätt än tidigare. Och ibland är glädjen mer kortvarig än tidigare, för att tröttheten tar vid. Vi upplever Zack som en trött och glad pensionär. Vi räknar Zacks andetag varje dag. Inte fler än 30 st per minut får det vara. Han pendlar under en dag mellan 24 och 30 st. Vi kör på lägsta dosen av den vätskedrivande medicinen, helt enligt veterinärens råd. Och det är det som gör att vi har ett ganska bra förhandlingsläge mot sjukdomen i nuläget, så snart det blir värre, så ökar vi dosen. Och vi har ganska mycket att ta till i vår ökning innan vi slår i taket. Och när vi slår i taket med de vätskedrivande tabletterna, ja då finns det inget att göra åt vätskan i lungorna. Som jag har förstått det. Vilket i sig är ett tecken på att hjärtsvikten är sämre, den står i direkt relation med vätskan i lungorna. Men vi hoppas att det dröjer innan vi är där. Vi försöker leva i nuet, dag för dag. Och idag är det en ganska bra dag för Zack!