12. jul, 2018

Akut veterinärbesök 5 juli.

Natten till tisdag den 3 juli kom Zack in i en period av hostattacker som kom och gick under hela natten. Tidigt på morgonen ringde vi veterinären som tyckte vi skulle höja intaget av den vätskedrivande medicinen, för att råda bot på problemet. Natten efter till onsdagen den 4 juli sov vi alla tre som stockar. Problemet med hostan var borta. Hostan kommer av någon anledning främst på nätterna. När den är som värst visar den sig dock även dagtid (vår erfarenhet med Zack). Hostan har tidigare kommit för Zacks del vid hjärtsvikt/vätska i lungorna. Och tidigare har det varit den vätskedrivande medicinen som varit hjälpmedlet mot detta.

Det som var märkligt denna gång, som vi inte riktigt förstod, var att andetagen var som de skulle sett till antalet. Zacks nivå/gräns (som sjuk) som han inte får överskrida är 35 st per minut. Från början som nybliven sjuk var nivån/gränsen 30 st per minut.

Vi fick inte riktigt ihop Zacks mående, eftersom andetagen låg under Zacks nivå/gräns och trots detta kom hostan, som alltså tidigare inneburit att Zack fått vätska i lungorna. Och det i sig innebär att han behöver andas oftare (fler gånger per minut) för att få luft/syre. Hur kunde det komma sig att han fått vätska i lungorna och ändå andades normalt? Den frågan ställde vi oss, utan att komma på nåt bra svar. Det stämde inte, något var fel. Vi började tänka i nya banor, och blev oroliga för att det var något annat fel på Zacks hjärta som orsakade hostan.

Men eftersom Zack sov jättebra natten till onsdagen den 4 juli, så nöjde vi oss med det.

Natten till torsdag den 5 juli, vid midnatt, kom tyvärr hostan igen, fortfarande utan någon förändring vad gällde antalet andetag. De förhållningsregler vi fått tidigare har varit att höja dosen vätskedrivande tillfälligt, för att råda bot på tillfälliga försämringar hos Zack. Och det var det enda vi kunde ta till, så i två omgångar tidigt under natten fick han 2 st extra tabletter vätskedrivande, vilket till slut gjorde att han kom till ro lite grann, och vi kunde alla tre sova ca 2-3 timmar fram till klockan blev morgon. Då ringde vi veterinären och de förberedde vår ankomst.

Vi tog bilen på morgonkvisten och åkte raka vägen från Stockholms skärgård till Bagarmossens Djursjukhus. Väl framme tog de blodprov på Zack, de röntgade honom, lyssnade på hjärtat och kollade igenom honom.

Det blev en riktigt nervös väntan på vad veterinären skulle säga. Vi fick ganska snabbt lite kort info om att det var något fel på Zacks lungor. Och där brast det för mig, husse.

Jag la ihop det faktum att Zack har DCM och att ytterligare en sjukdom eventuellt skulle innebära väldigt dystra besked från veterinären. Att Zack helt enkelt skulle få somna in. Jag blev rädd för den situation vi stod inför, vad den skulle innebära. Vi, husse och matte, hann diskutera en hel del i väntrummet, där vi tack och lov fick sitta för oss själva. Situationen kändes otroligt jobbig, Zack la sitt huvud i mitt knä och tröstade oss, vilket bara gjorde att det kändes ännu jobbigare.

Efter ytterligare en stund kom två sköterskor in och ville ta EKG-prov på Zack, de klämde fast lite olika klämmor på Zack, som snällt samarbetade. Han är, säger alla på sjukhuset, helt otrolig vad gäller att samarbeta. Zack tittar bort, går in i sig själv, och kämpar sig igenom situationen på sjukhuset. Så har det varit hittills, oavsett vad de har velat och behövt göra med Zack. Detta under ett villkor enligt Zack, att vi är med honom. Om vi godtar det som ska göras, så godtar Zack det med. När det var klart och pappersremsan rivits av och tagits omhand, gick de ut igen och sa att vi snart skulle få prata med veterinären.

En otroligt jobbig väntan på veterinären uppstod. Även fast man då och då successivt, sedan vi fick besked om att Zack drabbats av DCM, kunnat bearbeta att han inte kommer att finnas hos oss inom en alltför lång överskådlig tid framöver, så var det helt enkelt bara otänkbart att låta honom somna in i dag, den 5 juli, om veterinären nu skulle komma med det förslaget. Så kändes det i alla fall känslomässigt, omöjligt, det går bara inte. Jag kunde inte hantera det kände jag. Även om jag aldrig skulle motsätta mig det som är bäst för Zack.

Nåt som kändes lite märkligt och läskigt var att det var just den 5 juli (2012) som vår förra dobbis fick somna in 10 år gammal.

Efter ett tag kom så veterinären in till oss och berättade att Zack troligtvis har fått lunginflammation. De kan inte helt säkert säga vad det är, de ser något på röntgenplåtarna, och i kombination med att Zacks sänka är hög så arbetar veterinärerna utifrån en teori om att det är lunginflammation. Det skulle även kunna vara en tumör eller något annat, det är i alla fall något som är i inledningsskedet. De kunde även konstatera att Zacks hjärta slår väldigt konstigt och oregelbundet.

Ett jobbigt besked att få såklart, att Zack drabbats av ytterligare någon sjukdom. Samtidigt som vi var otroligt lättade över att det inte var något livshotande för dagen. Veterinären informerade om alla förhållningsregler vi har att hålla oss till med Zack framöver med anledning av dagens besök på djursjukhuset och det faktum att Zack är sämre i sin DCM och att han drabbats av ytterligare något, troligtvis lunginflammation.

Vi fick 3 st nya mediciner utskrivna som Zack skulle stå på. 2 st hjärtmediciner och 1 antibiotika för lunginflammationen. Totalt stod Zack på 6 st mediciner som han dagligen skulle få 2-3 ggr.

Återbesök var inbokat måndag den 9 juli och fredag den 13 juli.

Livet fortsätter och har sin gång och jag kommer osökt att tänka på Cornelis Vreeswijk när han sjunger låten Sommarkort (en stund på jorden).