12. jul, 2018

Återbesöket den 9 juli.

I måndags åkte vi in till Bagarmossens Djursjukhus för det planerade återbesöket. Vi hade ingen tid inbokad, det visste vi, så vi fick sätta oss och vänta på första bästa lediga tid. Bland andra djurägare som kommer in akut. Eftersom vi var ganska högt prioriterade kom vi in ganska fort till veterinären, som förhörde sig om hur Zack mått de senaste dagarna sedan vi sågs för fyra dagar sedan. Vi berättade att Zack varit lite tröttare, hostat regelbundet och att han känns ganska oförändrad alternativt lite sämre. Han har varit lite tröttare, vilket vi trott beror på den lunginflammation veterinärerna vid det förra besöket trodde att han drabbats av.

Efter att veterinären lyssnat på hjärtat och förhört oss kring Zacks mående, så berättade hon att Zack formodligen inte har så lång tid kvar, dvs att han är inne i den allra sista fasen av sjukdomen DCM. Hon skulle klura lite och fundera på om man kunde justera vissa mediciner lite och i så fall hoppas att Zack tar åt sig bra av det. Beroende på hur han tar åt sig av dessa justeringar så har han dagar eller veckor kvar att leva. Hon visste inte riktigt, men skulle det flyta på bra, skulle Zack eventuellt kunna ha någon månad kvar att leva.

Efter att röntgen, EKG-prov, mm var avklarat blev vi lämnade själva i besöksrummet medan veterinärerna skulle slå sin kloka huvuden ihop och komma fram till den bästa möjliga lösningen för Zack.

När veterinären återigen kom in till vårat rum så var det dystra besked. Röntgen visade att Zack är på väg in i en hjärtsvikt igen och att det förmodligen även är en lunginflammation som gör att Zack mår dåligt. EKG-provet visade att Zack även har drabbats av hjärtflimmer. Sammantagna bedömningen av veterinären igår var att Zack mår väldigt dåligt. Och att han har blivit försämrad sedan vårat senaste veterinärbesök i torsdags.

Veterinären föreslog att han skulle få somna in, medan vi var där.

Även om jag visste om förutsättningarna och att det kunde sluta på detta vis, kunde jag inte riktigt ta in det veterinären sa. Inte någon av oss. Även om vi innerst inne förstod att det var det bästa för Zack. Vi fick 5-10 minuter att ta in det veterinären sagt varpå vi bekräftade det veterinären föreslagit, därefter blev vi hänvisade till ett lite trevligare rum, som var inrett med lite fåtöljer, tavlor och nån lampa samt mer dämpat ljus. Det var även en mjuk madrass utlagd på golvet och en del filtar. I detta rum fick vi umgås med Zack under hans sista tid i livet. Vi tog ett ordentligt farväl av Zack, och försökte hålla modet uppe för Zacks skull, även om det emellanåt inte gick så bra. Zack var ganska trött efter att ha genomgått alla undersökningar, som han återigen kämpade sig igenom på ett bra sätt. Zack var trött och lugn, och kom och tröstade oss när vi emellanåt inte kunde hålla tillbaka våra känslor för den situation vi befann oss i.  

Efter en stund kom en sköterska in och gav Zack lite lugnande medel. Hon meddelade att hon skulle återkomma om 10 minuter och förbereda de andra sprutorna, som veterinärerna sedan skulle injicera.

Efter att de gått 10 minuter stod Zack upp. Han kände sig obekväm av det lugnande medlet och försökte ta kontroll över situationen genom att ställa sig upp medan han ville bli klappad av oss.

Sköterskan sa att hon skulle återkomma om en stund och se om medlet verkat ännu mer.

Vi fick Zack att lägga sig på madrassen igen i ett lugnt och vilsamt läge. Efter en stund kom så sköterskan in igen och förberedde infarten till hans ena framben. Jag fortsatte att massera Zacks öron medan han låg och vilade.

Därefter kom veterinären in efter en stund och informerade oss om hur det hela skulle gå till. Jag fick även skriva under en blankett om att Zack skulle avlivas.

Precis som med vår förra dobbis valde vi enskild kremering med förvaring i urna.

Veterinären informerade sedan att Zack först skulle få en dos av ett medel som försätter honom i ett medvetslöst läge, som inte verkar så länge, men tillräckligt länge för att hon skall hinna injicera det avlivande preparatet som gör att Zack somnar in för gott.

Zack hade sedan en stund hamnat i en djupt vilande sinnesstämning. Nu gällde det bara att hålla modet uppe en stund till, så att vi därefter kunde få bryta ihop och påbörja den process av sorg som följer. Zack skulle snart vandra vidare till de sälla jaktmarkerna.

Jag såg att veterinären förberedde den sista injektionen medan jag fortsatte klappa Zack lugnt och efter en liten stund kände jag hur hans andetag successivt försvann. Ett riktigt obehagligt ögonblick samtidigt som jag kände en lättnad över att Zack inte längre behövde lida mer.

Vi fick därefter den tid vi behövde i rummet själva med Zack, vilket vi tog vara på.

Att därefter gå ut ur det där rummet med koppel och halsband medan Zack låg kvar saknar jag ord för att beskriva.

 

Zack somnade in i måndags den 9 juli kl 12.20.

Jag kan inte, i nuläget, sätta ord på den sorg och tomhet som infunnit sig sedan i måndags.