27. okt, 2018

Överväldigande

I onsdags skedde en återträff för mig med hundrasen Dobermann. Det är nu ca 3,5 månader sedan vår chokladprins Zack fick somna in. Sedan dess har jag inte träffat en enda Dobermann. Fram till i onsdags. Onsdagens möte ledde fram till att hussen till Jackie, som ska omplaceras, gick med på att jag lånade hem Jackie över helgen, med start igår eftermiddag vid 16-tiden. Helgen med Jackie är till för att lära känna henne och försöka börja reda ut om hon, som jag var inne på i föregående inlägg, kan vara nåt för oss?

 

Hittills är jag överväldigad av att få umgås med Jackie, att bara få smaka på att leva i ”Dobbisbubblan” igen är fantastiskt. Jag känner mig lugn som en filbunke och överdoserad på endorfiner. Vilken härlig hundras Dobermann är och vilken fantastiskt härlig individ Jackie är.

 

Jackies husse och jag har en bra och löpande kontakt, vilket känns bra för oss båda. Vi vill ju båda hennes bästa.

 

Jag har vid det här laget efter 16 år med rasen Dobermann, lite kurser och utbildningar inom ”hunderiet” samt gjort alla fel man kan, och därefter sedan länge hittat ett tänk att jobba med hundar som jag trivs med, som passar den jag är.

 

Så fort jag får en hund i min hand, så börjar man ju umgås med hunden och förhålla sig till den på ens egna sätt. Grundat på allt man lärt sig. Detta som en bra grundplatta att utgå ifrån för mig personligen, för fortsatt egen inlärning vad gäller hundar och hundträning. Och det är jättekul att nu ha Jackie under lupp och klura över hur jag skulle vilja forma henne framöver – för det fall att vi skulle komma fram till att vi har möjlighet att bli husse och matte till henne framöver. En fantastisk tanke – men det gäller att vara realist också – för Jackies skull! Allt måste ju handla och utgå ifrån hundens bästa. Sen är man inte mer än en människa som kan tänka och göra fel.

 

Igår var Jackie lite trött efter miljöombytet från hennes riktiga husse och hans bostadsmiljö, till mig som helghusse och den bostadsmiljö jag bor i. Det blev lite aktivering i garaget och två prommisar igår kväll. Däremellan tog vi det lugnt i soffan, och Jackie ville verkligen vara nära en och känna av flockkänslan.

 

När natten kom sov vi som två små stockar. När jag försett mig med sovtäcket så var inte Jackie sen att hoppa upp i sängen och la sig skönt på täcket bredvid mig med min högra arm som ryggstöd medan tassar och huvud vilade mot mitt bröst. Hon verkade riktigt nöjd, och då blir man ju själv mer än nöjd.

 

Endast vid ett tillfälle igår kväll, innan vi somnade, så reagerade Jackie med att vakta lite när det var några fyllon på gatan nedanför som brölade och hade sig. Jag tycker det funkar så bra vid såna tillfällen att bara ligga kvar i sängen och med lugn, trygg och långsam röst prata med hunden avdramatiserande och förklara vad det var som lät. Så brukar hunden med tiden ta till sig det, men det är bara min erfarenhet.

 

Gillar överlag att inte vara så reaktiv på det hunden gör när den inte beter sig som man vill, bättre att lugnt och tryggt ”dumförklara” beteendet med blicken och rösten (som regel, det finns ju alltid undantag). Och sen berömma och belöna hunden när den återigen beter sig rätt. Annars är min erfarenhet att man hamnar i en sån energisk relation med hunden. Och energi är ju nåt man inte behöver tillföra rasen Dobermann – det finns där ändå :-)

Imorse tog vi en skön prommis vid 07-tiden, och sen frukost. Jag fick krydda Jackies frukost med en halv ostskiva så åt hon upp allting (tänkte att det trots allt är lite nya förutsättningar för henne, så man för försöka underlätta lite för henne här och där). 

Idag skall vi ut till Tyresta, Jackie och jag, och ta en skön skogsprommis samt lägga spår!! Det ska bli roligt och spännande att lära känna Jackie i den miljön och att lägga spår med henne.