17. apr, 2019

Livet

Zack fick somna in den 9 juli 2018 kl 12.20. Då gick vi, husse och matte ut från rummet, och därinne låg Zack kvar helt själv. Fruktansvärt att gå därifrån med bara kopplet i hand. Jag stod nära Zack och han stod nära mig. Jag förstod nog ändå inte då, den 9 juli 2018, hur hårt Zacks bortgång tog på mig. Med tiden har jag förstått det. Jag har saknat honom i kropp och själ, så att det har tagit på mig fysiskt och mentalt. De hundar jag fått äran att träffa efter Zacks bortgång (mestadels via Hundstallet, men även på annat håll) har varit som ren medicin för mig. Och så är det fortfarande, även om det blivit bättre med tiden. Det är en process man ska igenom. Tyvärr har jag idag inte möjlighet att ha en egen hund. Jag är av en sådan personlighet att jag går ganska hårt in i de intressen jag har här i livet. Sånt som jag brinner för t ex hundar, som betyder mycket för mig och är ett av mina största intressen, upptar en stor del av mig. Detta är givetvis på gott och ont, men inget jag rår för eller kan styra. Jag är en glad skit, försöker vara i alla fall, och det märks sällan om jag mår dåligt. Jag vänder det inåt. Något jag försöker jobba med, både för min egen del samt för min omgivning. Jag är nog kanske inte helt lätt att leva med. Idag sen en tid lever jag själv, jag har insett och förstått att jag behöver det. Man lär känna sig själv med tiden och under livets resa och gång. Tack alla ni som har funnits och finns för mig, att umgås med och att prata med, när det behövs.


På bilden underbara rottweilern King som är 9 år och finns på Hundstallet och som hoppas på att finna sin framtida flock, de år han har kvar. Han har jag haft äran att umgås med en del på fritiden den senaste tiden och så även i morgon. Jag längtar till att få spendera morgondagen i skog och mark med honom. Den förra rottweilern som oxå var helt fantastisk från Hundstallet, Alice, hittade sin nya flock för ett antal veckor sedan vilket var otroligt roligt (även om jag såklart saknar henne). King är den som tagit hennes plats hos mig. Rottweiler har jag alltid gillat, utan att ha haft chansen att träffa så många, men tack vare Alice och King, så har de fått mig att förstå vilken fantastisk ras det är. Och inte minst tack vare en av mina bästa kompisars helt underbara rottis - Xavi!!