Vår kära Rocky fick somna in natten den 5 juli 2012. Efter hans magomvridning ett halvår tidigare blev han sig aldrig riktigt lik igen och magbesvären blev bara värre och värre. Han hade någon slags tarminflammation som var kronisk, vilket medförde att han till slut inte tålde något, knappt dietfodret från veterinären. Han tålde ej heller de smärtstillande medel han fick mot sin artros. Allt sammantaget gjorde att livskvaliteten sjönk mer och mer. Så det fanns inget annat vi kunde ha gjort. Han skulle fyllt 10 år den 31 juli 2012.

Rocky var ingen dussinhund. Han gjorde 2005 ett korningsresultat på 237 poäng, vilket sa en del om vilken kapabel hund han var. Vi fick 10 fantastiska år tillsammans, som innehöll det mesta. Han var med oss i stort sett överallt. Vi har otroligt mycket att tacka honom för, tack vare Rocky lärde jag mig oxå otroligt mycket! Intresset för hundar tog fart rejält. Du kommer för alltid att leva kvar inom oss. Vi glömmer dig aldrig.

 

 


 

 

Från att ha levt med Rocky, vår första dobbis (och hund), och en väldigt energisk sådan i 10 år, som präglat en i upplevelser och erfarenheter om hur det är att ha hund, och berikat ens liv, till att äga och ha sin andra dobbis, 10 år senare, påverkar en som hundägare och förare. Det är en stor skillnad i förutsättningar inför den första dobbisen till den andra dobbisen. (Förutsatt att man inte köper två hundar på en och samma gång vill säga.) Det spelar givetvis roll hur man tar till vara på åren med ens första hund, ju mer tid man ägnar åt sin hund desto mer kunskaper och erfarenheter får man. Och ju fler misstag man gör, desto mer lär man sig av det också. Jag tror jag gjorde de flesta misstag man kan med Rocky, vilket man lär sig otroligt mycket av, och man aktar sig för att göra om dessa misstag. Arv och miljö spelar roll för hur hunden blir som individ, enligt forskare tror jag miljön spelar mycket större roll än arvet, dvs den fostran, grund och relation man lägger för ens hund till en början men även fortsättningsvis också. Även om inte hunden enbart påverkas genom den miljö man erbjuder den. Ett bra exempel på detta är tydligen rädslor, som nedärvs i en hög grad hos avkomman, och som därmed kan vara svår eller arbetssam att påverka. Rocky var lite av ett kärnkraftverk både i vardagen och på tävlingsplan, och i det mesta han företog sig. Han backade aldrig för nånting, han var utåtriktad och modig. Men även rädd i vissa situationer. Men det var alltid framåt som gällde (hög kamplust och mycket dådkraft). Han var en livlig hund med låga trösklar till omvärldens alla lockelser som t ex barn, fotbollsspelande människor, människor överlag, skateboards, joggare, andra hundar och djur mm mm, allt fanns där och till för honom. Han hade nog fungerat bra som tjänstehund. Det var dessutom en del skärpa (aggressivitet) i honom, som han kunde ta till för att öka avståndet till sådant som han upplevde som hotfullt. Tyvärr hade han lärt sig att de lönade sig i alltför många situationer. Rocky svaga sida var även passivitet eller aktivitet kanske man ska säga – han hade inte fått lära sig att ta det lugnt sedan han var liten. Husses fel. Dessutom hade han fel på hormonproduktionen / sköldkörteln, vilket jag tror påverkade honom negativt i vissa avseenden också. Det gjorde inte saken enklare. Och det är alltid svårt att veta hur sköldkörtelrelaterade sjukdomar påverkar ens hund. Och det tog lång tid (nåt år) innan veterinärerna kunde ställa en diagnos på honom. De kliade sig länge och väl på huvudet och undrade vad som orsakade hans symptom. De trodde inte till en början på att blodprovet visade rätt resultat, eftersom det inte gick ihop med hur han betedde sig och såg ut. Han var alltså pigg, glad och i rätt hull. Medan en hund med hans värden borde vara slö och fet. Detta medförde att han inte fick medicin för sina problem i tid, eftersom inte veterinärerna kunde ställa en diagnos förrän efter lång tid. Det var nog inte så bra, och jag tror att vissa beteenden kom av detta eller förstärktes i vart fall under tiden han var sjuk och utan medicin. Rocky i vardagen var inte alltid en lätt eller rolig uppgift. ”Det ska vara roligt att ha hund” sa en av de mest kunniga personerna jag känner inom hundvärlden, som jag har lärt mig mycket av. Denna person tyckte kanske att vi skulle överväga att ta bort Rocky i förtid eftersom han inte var någon ”dussinhund” som utan vidare underkastade sig regler. Det fanns dock inte som alternativ i vår värld, att ta bort honom. Det hade inneburit att vi som bar ansvaret för honom, jag till största del, skulle lasta honom, för mina egna misstag och okunskaper. Det alternativet ”fanns inte på kartan”. Till saken hör också att det med en sån skarp hund underlättar om man kommer rätt på det från början, vilket inte vi gjorde av flera orsaker. En var okunskap och en annan för lite erfarenhet för att nämna nåt. Men ingen förskyllan på Rocky, ser man det svart och vit, så låg allt ansvar på husse. Husse hade dessutom för bråttom till tävlingsplanen, vilket medförde en massa slarv i allmänlydnaden och relationen. Däremot kom vi ut och tävlade i lägsta lydnadsklassen, vilket vi var nöjda med utifrån de förutsättningar vi hade. De flesta momenten gick också bra utom den så viktiga (och ledarskapsavslöjande?) platsliggningen med hög koefficient i poängbedömningen. Hela denna ”resa” med vår älskvärda Rocky har förutom en massa intressanta erfarenheter även skapat ett stort intresse för hundar och dobbisar, som ligger oss varmt om hjärtat. Detta fick husse att gå en del egna kurser och utbildningar för att begripa allt som har med relationen till hunden lite mer. Det medförde  ett intresse för att ”grunda” en hund rätt, och då menar jag att bygga upp relationen till sin hund på rätt sätt, med rätt byggstenar. Så att förutsättningarna blir goda att kunna ha en hund i vardagen, som trots allt ett hundägande till allra största del består av. Kortfattat en god allmänlydnad och relation till hunden. Med Rocky var det vid det här laget lite försent att ”grunda” honom rätt, men vi lyckades med mycket vilja och energi att få hela situationen/ägandet att fungera skapligt, och bättre och bättre med åren, i takt med att erfarenheten och kunskaperna ökade. Sen är det ju så att ju mer man lär sig, desto mer förstår man hur lite man i själva verket kan, detta blir emellanåt som en liten konflikt inom en som hundägare. Men man känner sig i alla fall lite mer bekväm i sitt hundägande ju mer man lär sig, och det blir ju bara roligare ju mer man lär sig hela tiden. Och det är ju hur kul som helst att det finns hur mycket som helst kvar att lära. Ödmjukhet är det som gäller hela tiden.

 

Regnbågsbron

Rockys mentalbeskrivning