Ledarskap eller relation till hunden?

Vad ryms inom ett bra ledarskap?

Svaret på den frågan kan nog bli alltifrån en bok enligt någon till att man spaltar upp några viktiga punkter enligt någon annan.

Jag gillar Fredriks Steens fråga, med anledning av ledarskap, som han tycker att man kan ställa sig varje morgon: "Är min hund imponerad av mig?"

Svaret på den frågan säger nog en del om ledarskapet. Ledarskap som ord kan enligt en del klinga lite illa, tankarna kan lät föras till gammeldags, omoderna och hårdföra tag gentemot hunden. Jag vet själv hur jag hört en del säga "den personen har för dåligt ledarskap över hunden" som svar på varför en hund beter sig illa. Underförstått i det svaret, i en del fall som jag hört i alla fall, har varit att husse/matte borde ta "itu" med hunden på ett fysiskt och hårdhänt sett. Ledarskap i det sammanhanget innebär alltså enbart dominans, att dominera över hunden, vilket känns som en ganska uråldrig och lite väl enkel definition av ledarskap. Därmed inte sagt att inte hundar kan behöva bli tagna i med tydlighet.

Men som jag förstått det så finns det generellt sett inga alfadjur som slagit sig till sin alfaposition. För den rollen, som alfadjur i en flock, krävs det generellt andra och riktiga ledaregenskaper, som t ex trygghet, intelligens och beslutsamhet. Även om ett alfadjur / flockledare måste vara beredd på att försvara sin flock om så behövs. Angående alfarollen, om man gör en mänsklig jämförelse och tar sig till filmernas värld (kanske inte en så bra jämförelse, men lite rolig och säger kanske nåt ändå), så är det sällan maffiabosserna eller andra pampar som ägnar sig åt de fysiskt hårdhänta tagen, de har de underhuggare till. Ledaren/Bossen sköter allt lite fint och tydligt uppifrån och delegerar uppgifter till höger och vänster, men kliver oxå fram i främsta ledet om så behövs.

Tillbaka till hundarnas värld, så tycker jag personligen ledarskap är ett bra ord, men allt handlar ju om vad man lägger in för ord och beskrivning i rollen som ledare, dvs i ledarskapet. Utåt sett till nyblivna hundägare, som ska få ett grepp om hela hundens behov (från passivitet till aktivitet och allt däremellan mm) så tror jag att "relationen till hunden" bättre beskriver vad det handlar om. Och vad gäller relation till hunden, så tycker jag Kenth Svartberg har tagit fram en bra modell (TSB-modellen) för att åskådliggöra detta med de tre delarna Trygghet, Samarbete och Bestämmande (tidigare kallat dominans). Dessa tre delar inbegriper det som en relation är uppbyggd av och kan nog tillämpas för mänskliga förhållanden oxå. Den modellen går kortfattat ut på att hitta rätt balans och förhållande, dessa tre delar sinsemellan. Enligt Kenth vilar hela relationen på Tryggheten, och ovanpå den har man de två andra delarna Samarbete och Bestämmande. Kortfattat går Kenths tänk ut på att man kan minska bestämmandet över sin hund genom att samarbeta mer med den istället. I en relation där nåt brister, så har husse/matte generellt sett att ta sikte på en av de här tre delarna Trygghet, Samarbete och Bestämmande, för att komma till rätta med relationen till sin hund. Och då gäller det att lista ut vilken del som brister eller är i behov av förändring och därefter arbeta med det. Ett exempel kan vara en ganska tryckt och nedstämd hund i förhållande till husse/matte, där "Bestämmandedelen" kanske behöver lättas upp lite, minskas rent ut sagt. Och ett sätt at göra det på, är att börja samarbeta mer med hunden. Det blir bättre och mer tydligt om man ritar upp detta på ett papper och ser relationen mer överskådligt, men allra bäst blir det om man läser hans bok, "Bra Relation". Förutom allt praktiskt som husse/matte behöver ordna för sin hund som tak över huvudet, mat, sovplats och veterinärvård, så tycker jag följande hör till ledarskapet:

 

  • Trygghet, kärlek och beskydd för hunden 
  • Initiativtagare till en massa roliga aktiviteter
  • Kunna ta in hunden i passivitet när det behövs
  • Förbudsord / Brytkommando