Zacks test på björn i Junsele Djurpark

I lördags morse den 30 augusti 2014 ringde väckarklockan 05.00 i vår (gammelhusses, husses och Zacks) hyrda stuga i den lilla orten Myckelgensjö (närmsta stora stad Sollefteå, 8 mil bort). Vi bodde i en fin stuga precis vid en stor sjö, som matte hade ordnat så bra! Zack kom fram till mig i köket och kollade om det var nåt intressant jag ägnade mig åt när jag förberedde kaffe och frukost, men gick snabbt och la sig igen i den varma sköna sängen istället. Ute var det 3-4 grader varmt (läs kallt). Klockan 06.00 hade vi att som senast lämna stugan för vår lilla färd till Junsele Djurpark, där Björnhundstestet skulle äga rum. Detta var den sista dagen för att testa sin hund på björn i år. (Husse hade hängt på låset den 1 april kl 12.00, då dessa platser släpptes, då det var ett hårt tryck på telefonerna och platserna till detta gick ganska snabbt. Men vi hade tur att få en plats.)

 

Efter att kaffe och frukost hade intagits, fick Zack en liten morronpromenad innan det bar iväg. Zack kunde ju på intet sätt ana vad han skulle få uppleva idag. Att han är nyfiken på älg, vildsvin (som vi mött i skogen), räv, grävling mm det visste jag sedan tidigare. Men björn är ju det värsta viltet vi har i Sverige, och ibland är det kul att kolla var gränsen går nånstans? Enligt de som håller i det här med test på björn, så har alla hundar en inbyggd rädsla för björn, men frågan är hur de hanterar den? Det krävs förutom mod också en viss skärpa för att en hund ska bli en bra eftersökshund på björn. Zack har en skärpa (aggressivitet) som ligger lite under medel (bland dobbisar) skulle jag bedöma det till, vilket är väldigt skönt och praktiskt. Och jag har funderat på om detta test skulle kunna skruva upp hans skärpa lite? Samtidigt är Zack en trygg och stabil hund, vilket gör att jag känt mig ganska lugn. Och även om skärpan skulle skruvas upp lite av ett sånt här test, så hoppas jag att det inte är värre än att det går att hantera. För övrigt är Zack ganska nyfiken och orädd av sig tycker jag, sett till vanliga mer normala situationer. Hur han skulle reagera inför björnarna visste jag inte riktigt, även om jag nånstans innerst inne inte trodde att han skulle göra bort sig i alla fall. Men det skulle vi snart få se!

 

Det var spännande att åka bil på en väg som låg liksom mitt i vildmarken, på väg till Junsele, den var asfalterad och bra, men på båda sidor om vägen var det riktig vildmark. Och vid tiden för vår bilfärd, som började 06.00, visste man inte vad för sorts djur man med lite tur kunde få se? Junselevargen blev ju nästan rikskändis, som ett exempel på djur. Och björn mm finns det ju också gott om i dessa trakter, även om det är få förunnat att få se detta vackra djur i vilt tillstånd. Vi såg i vart fall endast en liten hare längs med vägen.

 

Väl framme i Junsele låg staden öde, och dimman tät här och var, en morronpigg cyklist var ute och hojjade mitt i Junsele. En bil stod parkerad vid centrumets enda bankomat, och i denna bil fanns det en bur med hund i, och jag misstänkte starkt att det var björntest på gång även för denna hund. Det skulle senare visa sig vara en ung och trevlig skogsarbetande kille, tillika jägare, som skulle björntesta sin 1,5 åriga jämthund.

 

När vi kom fram till parkeringen för björnhundstestet stod där en samling människor, ca 7-8 st. Samtliga var rejält klädda, sådär som för jakt eller vildmarksupplevelser. Jag var ungefär likadant klädd och klev ut ur bilen medan Zack låg kvar, och gammelhusse satt kvar. Jag utbrast ett ”Hej!” till församlingen av människor och fick ett bra och snabbt gensvar. Det kändes trevligt att komma dit, även om någon (lite opassande nog) drog en dålig, självupplevd och småtaskig historia om rasen dobermann som de andra skrattade åt, när de såg att nån skulle testa sin dobermann idag på björn (utan att då veta att det var jag). Men eftersom de flesta redan anlänt till testet och de visste att nån av dessa hundägare hade dobermann, så var det lite osmidigt tyckte jag. Men det är sånt man får tåla ibland, och bara ta med ro. Jag stod som tyst och lugnt kvar och tittade granskade på mannen som gjort uttalandet, och undrade om han var klar eller om det skulle komma mer? Vi var det enda ekipaget som hade åkte norrut för detta test, och dessutom kom från ”fjollträsk”. Övriga var från Norrland och hade åkt söderut för detta test.

 

Denna man som gjorde detta uttalande visade sig för övrigt vara väldigt trevlig, precis som övriga deltagare för testet. Så vi fann oss bra i detta sällskap och utbytte med tiden olika erfarenheter av hund kopplade till upplevelser i naturen, vilket var intressant och roligt att höra och ta del av. Jag pratade lite mer med en kille som hade en jämthund som han skulle testa på björn. Denna kille berättade att han är ute i skogen däruppe ca 200 dagar om året, och har så varit de senaste 5 åren. Under dessa totalt 1000 dagar i skog och mark hade han lyckats se björn vid tre tillfällen, det säger något om hur svårt det är. Men ibland hade han ”känt av” björn i närheten som han uttryckte det, dvs sett spillning och andra tecken.

 

När samtliga hade anlänt blev det en genomgång av testet inne i en närliggande stuga i djurparksområdet, där testets olika moment samt genomförandet föredrogs för alla hussar och mattar, som nu började göra sig mentalt redo för det som strax komma skulle.

 

Samtliga andra raser som skulle testas denna dag var renodlade jakthundar, såsom jämthund, hälleforsare och laika mm. Av de 30 hundar som lyckats bli godkända under året (av totalt ca 350 st hundar) så har majoriteten varit östlaikor och gråhund.

 

Efter att genomgången i stugan var klar så blev vi indelade i en turordning, jag fick nummer 2, och så fort första ekipaget hade gått iväg fick jag den walkie talkie som jag skulle lyssna av för att veta när det var vår tur. Och vår tur skulle det bli så snart det första ekipaget var klara och på väg ner, då skulle vi starta vår promenad upp till björnhägnet.

 

Plötsligt sprakade det till i walkie talkien, ”nu är det dags för ekipage nr 2”, jag bekräftade det och lämnade över walkie talkien till ekipage nr 3 och hämtade därefter Zack ur bilen. Jag tog av Zack det tunna täcke han hade haft på sig medan han legat i bilen, det var ju bara nån grad ute och rått i bilen. Zack och jag började nu vår prommis upp till hägnet. Jag kom ihåg vägbeskrivningen bra och gick rätt väg till hägnet, nu var det ett avslappnat, lugnt, tryggt, glatt och målinriktat fokus som gällde, som man alltid skall försöka fylla sig själv med inför hundaktiviteter (försöker jag tänka mig i alla fall).

 

På vägen upp mötte vi det första ekipaget, som hade bråttom ner, hunden verkade taggad men sa inget till Zack. Jag hälsade bara på killen, det fanns varken tid eller lust att börja prata om något vid det tillfället.

 

Nu var vi framme vi hörnet på hägnet där man skulle gå in via en dörr/grind som var låst med en hake. Jag såg att det stora hägnet var försett med staket bort till höger och vänster, och vi gick in på hörnet liksom. Inne i hägnet var det skog och mark. Inga björnar syntes eller hördes till. Jag vände mig mot mitten av hägnet och tog av koppel och halsband från Zack, och nu skulle jag släppa Zack alldeles strax på domarens/testledarens signal. Spännande, jag var väldigt fokuserad på vad som skulle hända härnäst.

 

”Ja, då kan du släpp” eller vad han nu sa, domaren, på norrländska. Sagt och gjort, Zack var fri att springa, och precis som på mh:t då man släpper hunden, så sprang han i den riktning vi stod och som jag var riktad åt. Zack drog iväg ganska snabbt uppåt mot mittpunkten i hägnet ca 20-30 bort. Han fick se björnarna och vände tillbaka till mig, som för att hämta stöd och samtidigt fråga vad som händer nu? På nåt sätt förmedlade jag, ”ja du får springa iväg dit, det är ok - kör” utan att komma ihåg exakt hur jag förmedlade det. Zack stack iväg igen, upp mot kullen, denna gång stannade han kvar på kullen och kollade lite mer på björnarna, och började skälla på dem efter en stund. Han började nu ”jobba” litegrann mot björnarna så att säga. Efter en stund kom han tillbaka igen och hämtade lite stöd, varpå jag på nytt skickade honom till björnarna och då kom han igång mycket mer! Nu började han jobba mer mot dem, han skällde ganska bra och stod på sig mer. Han förstod liksom denna gång mer vad han skulle göra. Domaren sa till mig efteråt att Zack blev mer och mer modig ju längre testet gick och han ”jobbade” mer och bättre mot björnarna ju längre testet gick. Domaren tillade även att han tyckte att det såg ut som att Zack tyckte det var en rolig upplevelse! Jag tyckte att det verkade som att Zack inte riktigt förstod från början vad han skulle göra, vilket inte är så konstigt eftersom han inte är avlad eller tränad för detta ändamål. Men efterhand när polletten började trilla ner (vilket gick ganska fort!) så gjorde han det ganska bra för att vara första gången. Medan Zack jobbade mot björnarna fick jag göra en inkallning och Zack kom direkt och fick maxpoäng på det momentet, sen skickade jag honom igen i riktning mot björnarna, som han då återupptog sitt arbete mot på ett bra sätt.

 

Efter att 10 minuter hade gått, som är den tid man kollar av hunden på, så fick jag följa med fram till björnarna. Och nu fick jag för första gången se björnarna, som totalt var fem stycken inne i hägnet, som alltså var ett mindre hägn inne i det stora hägnet som jag, Zack och de två domarna befann sig i. Björnarna var precis vid staketet som angränsade till oss. Det hade teoretiskt kunna uppstått en nosdutt/puss hund och björn emellan. Zack fortsatte nu att studera björnarna på närmare håll än tidigare, och gick fram till dem ganska nära, vilket syns på bilderna. Det såg ut som att han tyckte att det var spännande, och nyfiken som han är, så tror jag att han tyckte att det här var lite roligt! Zack kan vara så där lite lugnt och klokt nyfiken och orädd, inte sådär galet och pang på liksom. Han behöver ibland lite tid på sig att fundera, men sen brukar han vilja undersöka det mesta. Nu kom även domaren ner till oss och pratade lite medan jag fascinerat studerade Zack och björnarna på nära håll. Efter en liten stund, som jag gärna hade önskat varit längre, eller så gick tiden bara så himla fort, så var det dags att koppla Zack och bege sig ut ur hägnet till förmån för nästa ekipage. Nu var testet klart.

 

Under testets gång var det (fick jag reda på efteråt) en tiger som hade vrålat till från angränsade område till vänster, vilket gjorde testet en aning exotiskt också. Sen håller tydligen vargarna till inte så långt därifrån, för att inte tala om alla andra djur runt om, så det var nog en riktig doftcocktail för alla hundar som gjorde testet!

 

Gränsen för att bli godkänd låg på minst 40 poäng av 50 möjliga. Men det är färre än 10% som blir godkända, så det är väldigt hårda och höga krav, men syftet är ju också att ta fram bra eftersökshundar på björn. Men för Zacks del var syftet att det skulle bli en annorlunda och positiv upplevelse samt kolla av hans nyfikenhet och orädsla för björn.

 

Zack fick totalt 24,5 poäng av 50 möjliga, och hamnade i ganska gott sällskap med de övriga jakthundarna för dagen, som fick runt 25-30 poäng, utom en hund som fick avbryta sitt test.

 

 Jag (husse) var nöjd med Zacks test på björn och stolt över hur han uppträdde! Det var som att denna upplevelse stärkte våra (Zacks och mitt) band litegrann. Att göra en sån här grej - en lite extrem och tillspetsad aktivitet - där man samarbetar med hunden, som klarar av det bra och fullföljer det hela gör att man växer som ekipage tror jag. Man tar sig igenom det tillsammans, medan det är spännande, lite jobbigt och roligt!

 

En av de som höll i björntestet (som uttryckte sig lite klumpigt när vi kom) avslutade Zacks test med att säga att de kanske skulle behöva blanda upp deras jakthundar med lite gener av rasen dobermann! Vilket jag tolkade som en trevlig (och lite förlåtande gest) från hans sida, men den kan även ha innehållit en smula sanning också (även om det var lite på skoj han sa det!). Det var ju första gången de hade en dobermann för björntest, och jag tycker inte att Zack skämde ut sig eller sin ras.

 

När samtliga ekipage var klara, gick de båda domarna igenom samtliga hundars test öppet inför alla på ett trevligt och objektivt sätt, medan vi fick gott och värmande kaffe i oss. Efter det blev det intressant hundprat om hundar och björnar och jakt mm. Även om husse aldrig kommer att bli någon jägare, kan det vara intressant att lyssna till sådant prat ändå.

 

Ja, det här var en annorlunda och häftig upplevelse måste jag säga, och bra ordnat av Junsele Djurpark!

 

//Husse den 2 september 2014